Miljögifter

Farliga och skadliga ämnen finns överallt i Östersjöns natur, även i Finlands havsområden. Dessa kallas allmänt miljögifter. Östersjöns ekosystem belastas mest av farliga ämnen som bryts ned långsamt och ansamlas i organismer längst upp i näringskedjan: rovfiskar och fiskätande fåglar och däggdjur, orsakande bl.a. reproduktionsstörningar. Sådana ämnen inkluderar vissa tungmetaller och organiska miljögifter. Deras koncentrationer i finska havsområden övervakas särskilt noggrant.

Mängderna farliga ämnen i havsmiljön är på en nivå som beskrivs motsvara god miljöstatus, då deras koncentrationer i biologiska populationer, sedimentet eller den fria vattenmassan är så små att de inte orsakar direkta eller indirekta negativa effekter på känsliga marina organismer eller arter på toppen av näringskedjan. När statusen är god överstiger inte föroreningsnivåerna i fisk och andra marina djur, som används som livsmedel, sådana koncentrationer som skulle vara till skada för människor.

Tillståndet bedöms genom att mäta koncentrationer av farliga ämnen, radioaktivitet och alggifter i fisk, blåmusslor, plankton, vatten och sediment. Dessutom bedöms effekterna av farliga ämnen genom att följa upp hur många ungar havsörnen får och genom att mäta stabiliteten av lysosomer i abborrens och strömmingens vävnader. Koncentrationer eller effekter bör inte överstiga det tröskelvärde som satts upp för varje ämne och effektindikator. Dessutom bedöms belastningen på Östersjön av ämnen från industrin, reningsverk, via älvar och nedfall.

Det bör dock noteras att det finns cirka 100 000 kemikalier på EU-marknaden och ett okänt antal kemiska omvandlingsprodukter. I denna statusbedömning har man endast bedömt ämnen som tillhör Östersjöns övervakningsprogram samt en snäv grupp av skadliga ämnen prioriterade på EU- eller HELCOM-nivå, för vilka uppmätta miljödata finns.

Uppnåendet av miljömålen, relaterade till skadliga ämnen, är till stor del beroende av andra åtgärder än nationella. Den internationella sjöfartsorganisationen IMO (International Maritime Organization) och EU reglerar till exempel användningen av bottenfärger avsedda för att förhindra vidhäftning, så kallade antifoulingfärger.

Beträffande fastställandet av havsförvaltningens miljömål bör det noteras att antifouling-målet endast gäller fritidsbåtar och andra fartyg utanför IMO:s AFS-konvention. Därför beror minskningen av kopparbelastningen också på annat än nationell reglering.

Sammanfattning av tillståndet för skadliga ämnen

Halterna av miljögifter minskar allmänt i Östersjön, men halterna av enskilda ämnen är fortfarande för höga och indikerar dålig status. På hela havsområdets skala indikerar 80 % av de uppmätta ämnesindikatorerna en god status och 20 % dålig status. Alltför höga halter av tributyltenn och koppar uppmättes i ytsedimentet. Också alltför höga halter av flamskyddsmedel (PBDE) uppmättes i abborre och strömming. 

LMS-indexet (eng. lysosomal membrane stability), indikerar en förorening orsakad av potentiella kumulativa effekter av miljögifter, uppmättes i fisk. Indexet mäter stabiliteten av fiskens lysosomala celler i minuter. I gott tillstånd är cellerna mer stabila, dvs. bryts inte ner snabbt. Halten miljögifter i fisk avsedd som föda ligger under tröskelvärdena, vilket tyder på god status.

Bild

På lång sikt har halterna av farliga ämnen till största delen varit oförändrade eller minskat

Halterna av farliga ämnen har enligt långtidsdata huvudsakligen hållits oförändrade eller minskat, vilket tyder på att risken för en statusförsämring är liten. I kustvattnen ökar dock kadmiumhalterna, särskilt i de södra havsområdena. I de öppna havsområdena har kvicksilverhalterna ökat i Bottenviken och perfluorerade föreningar i Ålands hav. Dessa ökningstrender har dock ännu inte överskridit tröskelvärdena. PCDD/F-föreningar ansamlas fortfarande i östra Finska vikens sediment.

Bild