Persistenta organiska miljögifter (POP-föreningar)
Långsamt nedbrytande PBDE-föreningar överskrider tröskelvärdet i alla havsområden
Polybromerade difenyletrar (PBDE) är allmänt använda flamskyddsmedel t.ex. i möbler, elektriska och elektroniska utrustningar och fordon. De liknar PCB-föreningar, men istället för klor innehåller de av brom. Användningen av PBDE-föreningar började minska i Finland på 1990-talet och idag är deras användning och import i stort sett förbjuden. PBDE-föreningar kan fortfarande ingå i föremål som används, varifrån de kan släppas ut i miljön vid användning eller avfallsbehandling. Med en betydligt minskad användning kommer deras utsläpp och koncentrationer i miljön att minska, om än med en fördröjning. Eftersom PBDE-föreningar är mycket långsamt nedbrytande finns de fortfarande i Östersjön.
Under åren 2017–2022 översteg PBDE-koncentrationerna i alla marina områden i Finland tröskelvärdet för god status i både öppna havet och i kustens fiskar, det vill säga statusen är inte god i något område. Koncentrationerna av PBDE-föreningar i ytsedimentet är mycket liknande i alla havsområden. Koncentrationerna i abborre har minskat i Finska viken sedan 2009, men ingen förändring märks i andra kustområden. I öppna havet har PBDE-halterna i strömming minskat i Norra Östersjön, Finska viken, Bottenhavet och Bottenviken; En förändringsöversyn kunde inte göras för Ålands hav och Kvarken.
Koncentrationerna av många andra POP-föreningar har minskat
Hexabromcyklododekan (HBCDD) har också använts som brandskyddsmedel t.ex. i polystyrenisolering, tyger och möbler. HBCDD-ämnen läcker ut i miljön under hela produktens livscykel och är giftiga för vattenlevande organismer. Idag är användningen av dessa ämnen helt förbjuden. På liknande sätt, till förbjudna organiska miljögifter hör hexaklorbensen (HCB), som används som bekämpningsmedel och hexaklorbutadien (HCBD), som har använts i industrin som lösningsmedel. När det gäller alla dessa ämnen har de finska havsområdena god status, eftersom deras koncentrationer i fisk ligger långt under tröskelvärdena i alla havsområden. Koncentrationerna av bekämpningsmedlet dicofol ligger också under tröskelvärdena för god status. Bestämningsmetoderna för heptaklor och heptaklorepoxid är inte tillräckligt exakta för att jämföra deras miljökoncentrationer med tröskelvärdet.
Per- och polyfluorerade alkylföreningar (PFAS-föreningar) är ytaktiva ämnen som stöter bort vatten och fett. Av denna anledning har de använts till exempel i vattenavvisande kläder och stekpannor. PFAS-föreningar är mycket långlivade och kan hittas överallt i miljön och i människor, även i områden som ligger långt från utsläppskällor. Vissa PFAS-föreningar ackumuleras i vävnader och anrikas i näringskedjan, och kan vara skadliga för människors hälsa och djur.
Endast en av PFAS-föreningarna, det vill säga perfluoroktansulfonat (PFOS), har ett tröskelvärde för havets goda status. PFOS-ämnen har använts tidigare, t.ex. inom släckskum, som ytbehandlingsmedel på metaller och textilier samt inom elektronik- och fotoindustrin. Restriktioner för användningen av ämnet trädde i kraft i början av 2000-talet, varefter användningen har avsevärt minskat i Finland.
Koncentrationer av PFAS-föreningar i abborre, strömming och ytsediment övervakas i finska havsområden. I mätningarna 2017–2022 låg PFOS-halterna i både abborre, strömming och ytsediment under tröskelvärdena på alla mätstationer och havet har för deras del god status. Halterna i abborren har fortsatt att minska i Kvarkens kustvatten 2014-2021, medan halterna i strömmingen i de öppna havsområdena i Ålands hav har ökat under samma period. I andra havsområden observerades ingen signifikant förändring eller den kunde inte kvantifieras.
Dioxinutsläppen har minskat, men halterna har minskat långsamt
Dioxiner uppkommer som biprodukter i industriella kloreringsprocesser och vid ofullständig förbränning. Tidigare har t.ex. avfallsförbränning, metallindustrin och pappersindustrin varit de viktigaste källorna till dioxin. Begränsningar för utsläpp av dioxiner till luften har satts upp och tack vare detta har deras totala utsläpp minskat. Dioxiner hamnar i Östersjön främst via atmosfären.
Under åren 2017–2022 låg halterna av dioxiner och dioxinliknande föreningar i fisk under tröskelvärdena i alla havsområden, både vid kusten och i öppna havet. På basen av ackumuleringsregistrets koncentrationsdata har dioxinhalterna i fisk dock legat kvar på samma nivå eller till och med ökat i abborre under 2000-talet. Å andra sidan, i EU-Fish III-projektet fann man att dioxinhalterna i strömming och abborre minskade avsevärt under perioden 2002-2016. Dessa skillnader kan delvis förklaras av skillnader i storleken på provindividerna, provtagningsområdena och provtagningstiderna.
Dioxinhalterna i ytsediment är högre i östra Finska viken än i andra havsområden. Däremot har inga tröskelvärden fastställts för koncentrationen i sediment och ingen tidsmässig översyn har gjorts av dem.