Belastning av farliga och skadliga ämnen
Många olika slags skadliga ämnen hamnar i havet från det intensiva jordbruket i Östersjöns vidsträckta avrinningsområde, det stora invånarantalet och den varierande industrin. Farliga ämnen sprids även via atmosfären från områden så långt bort som Kina. I oceanerna uppblandas gifterna med en stor vattenmassa och deras koncentration späds ut snabbt. Östersjön är dock ett grunt hav med en liten vattenvolym, så att i organismer ackumuleras mer skadliga ämnen än i oceanerna. På grund av den låga vattenväxlingshastigheten är Östersjön praktiskt taget slutpunkten för långsamt sönderfallande ämnen.
En del av de skadliga ämnen som hamnar i Östersjön är avsiktligt producerade och använda kemikalier, medan andra är oönskade biprodukter från till exempel industrin och förbränningsprocesser. Industrikemikalier kan för det mesta återvinnas redan under produktionen. Ämnen bundna till produkter kan däremot släppas ut i miljön under hela produktens livscykel. Olika kemikalier och andra skadliga ämnen används också inom hushåll, lantbruk och andra näringar.
Skadliga ämnen sprids till Östersjön många vägar
En del av de farliga och skadliga ämnena hamnar i Östersjön som direkta punktutsläpp från till exempel industrin eller kommunala avloppsvatten. Punktutsläpp avser utsläpp som kommer från exakt definierade källor. Jämfört med diffusa utsläpp är punktkällor lättare att övervaka, eftersom utsläppskällorna är kända. Olyckor till havs eller vid kuster kan också orsaka lokalt stora halter av skadliga ämnen.
Förutom punktbelastningar kommer ämnen som diffusa belastningar från flera små utsläppskällor, såsom vattenavrinning från åkrar, skogar eller tätorter och från atmosfären. Jämfört med punktbelastningar är det svårare att bedöma och övervaka diffusa föroreningar, eftersom utsläppen kommer från stora områden från flera källor och det finns lite mätdata för att utvärdera föroreningarna.
En betydande del av farliga ämnen hamnar i havet transporterade via älvar. Till exempel av hela kopparutsläppet till Östersjön transporteras drygt hälften via älvar, en tredjedel kommer från fartygens antifouling-färger, 7 % från atmosfäriskt nedfall och endast 1 % från direkta punktbelastningskällor. I Bottenviken och Bottenhavet är älvarnas andel av belastningen större än i andra havsområden.
En minskning av mängden tungmetaller som sprids via älvar
Materialflödet av krom och kvicksilver, som transporteras via finska älvar till Östersjön, minskade under bedömningsperioden, men ingen förändring observerades i flöden av andra metaller. Minskningen av kvicksilverflödet berodde främst på den minskade kvicksilverbelastningen i Kemi älv och Torneälven. Situationen varierade dock mycket beroende på havsområde: flödet av nickel och koppar till Bottenviken ökade, medan det till Bottenhavet minskade. Dessutom har flödet av bly som kommer in i Bottenhavet och flödet av zink till Finska viken minskat.
Sur och metallrik avrinning från sulfatmarker är skadlig för vattenorganismer i älvmynningar och inre skärgårdar
Finland har de största områdena med sura sulfatjordar i Europa, och de viktigaste av dessa områden finns vid Bottniska vikens kust. Till följd av dräneringen av sura sulfatjordar hamnar sur urlakning i områdets älvmynningar och den närliggande inre skärgården. Denna urlakning är mycket skadlig för fiskar och vattenlevande ryggradslösa djur. Samtidigt löser den sura urlakningen upp rikligt av metaller såsom aluminium, kadmium, nickel, kobolt, koppar, mangan och zink från jordmånen. Halterna av dessa metaller stiger i bottensedimenten, både i älvmynningar och mer avlägsna områden, där de efter utfällning lägger sig på botten då älvvattnet och havsvattnet blandas.
Metallfällningarna som deponerats i sedimentet hålls i viloläge, men till exempel vid muddring kan metallerna återuppblandas. Metallhalterna är höga i kustvatten nära älvar, till exempel under perioder med högt älvflöde.
Mängden ämnen som transporteras till Östersjön via atmosfären minskar
Nedfall som direkt hamnar i vattnet från atmosfären eller som sköljs ur avrinningsområdet utgör betydande transportvägar för farliga ämnen till Östersjön. Vissa farliga ämnen, såsom kvicksilver, dioxiner, kadmium och PCB, hamnar i finska havsområden genom långväga spridning från andra håll.
Både utsläppen av tungmetaller till atmosfären och deras nedfall i Östersjön har minskat sedan 1990-talet. Utsläppen av kadmium till atmosfären från länderna kring Östersjön har under 2018 minskat med hälften av 1990 års nivå, utsläppen av bly minskade med nästan 90 %. Under samma period minskade mängden kadmium som hamnade i Östersjön via atmosfären med 73 % och kvicksilvernedfallet med 35 %. Å andra sidan, under 2000-talet har kvicksilvernedfallet i havsområdena kring Finland varit stabil, medan kadmiumnedfallet minskat något. Enligt de senaste mätningarna har blynedfallet i Östersjön minskat i alla andra havsområden utom i Norra Östersjön. Det sammanlagda blynedfallet i alla havsområden har minskat med en fjärdedel sedan 2018.
Nedfallet av polybromerade difenyletrar (PBDE, kongener BDE-99) i Östersjön minskade avsevärt mellan 2000 och 2019. Minskningen var mer än 90 %. Majoriteten av det totala nedfallet 2019 kom från de bedömda utsläppen från HELCOM-länderna; Finlands utsläpp orsakar cirka 5 % av BDE-99-nedfallet i Östersjön. Dioxinutsläppen både från de övriga HELCOM-länderna och från Finland har minskat avsevärt sedan 1990-talet. Under 2017 hade HELCOM-ländernas utsläpp minskat med en tredjedel, vilket också återspeglas i det dioxinnedfall som hamnar i Östersjön. Det atmosfäriska dioxinnedfallet till Östersjön har minskat i alla havsområden utom i Bottenviken.
Punktbelastningen av tungmetaller har mestadels minskat
Kvicksilverutsläppen från industrin till kustvatten har minskat till en femtedel under den senaste statusbedömningsperioden och nickel- och blyutsläppen till en tiondel från mitten av 1980-talet. Kopparutsläppen har minskat med en tredjedel, men kadmiumutsläppen har bara minskat med cirka en tredjedel under samma period. Uppgifter från massa- och pappersindustrin har bara funnits med i beräkningarna sedan 2007, varför belastningsminskningen av tungmetaller faktiskt varit kraftigare än vad de uppmätta uppgifterna sedan 1980-talet visar. De största aktuella kvicksilver- och blyutsläppen från industrin leds till Bottenviken och kadmium-, koppar- och nickelutsläppen till Bottenviken och Bottenhavet.
Det finns inga märkbara förändringar i kvicksilverutsläppen från kommunala avloppsreningsverk till kustvatten från 1990-talet till 2000-talet. Under samma period har nickelutsläppen minskat bara i Skärgårdshavet och kadmiumutsläppen har inte förändrats. Övervakningen som utförs av anläggningarna har dock förändrats, då fler och fler anläggningar har börjat övervaka.
Belastingen av tungmetaller har minskat, eftersom kommunal rening av avloppsvatten har centraliserats till stora och effektivt fungerande reningsverk och områden med glesbebyggelse har kopplats till avloppssystem med effektivare rening av avloppsvatten. Därför finns det rätt stor osäkerhet i resultaten mellan åren.
Uppgifter om kopparutsläpp från kommunalt avloppsvatten finns först från 2007. Därefter har utsläppen minskat med cirka en fjärdedel. Den största minskningen har skett i blyutsläppen, som minskat till en fjärdedel eller femtedel av nivån på 1990-talet. Årliga utsläpp har beräknats olika i olika delar av Finland, särskilt då en del av analysresultaten legat under bestämningsgränsen. Därför är utsläppen från reningsverk i olika delar av Finland inte nödvändigtvis jämförbara.
De största nuvarande utsläppen av kvicksilver, koppar, bly och nickel från kommunala avloppsreningsverk leds till Finska viken och kadmiumutsläppen till Finska viken och Bottenhavet.
