En levande kulturmiljö

De allmänna målen samt objekten och kriterierna för byggnadsskyddet anges i lagen om skyddande av byggnadsarvet.

• Lag om skyddande av byggnadsarvet (498/2010) | FINLEX

Lagen om skyddande av byggnadsarvet används som skyddsmetod utanför detaljplanerade områden eller områden som är avsedda att detaljplaneras.

På detaljplanerade områden genomförs byggnadsskyddet i allmänhet primärt med planbestämmelser i enlighet med markanvändnings- och bygglagen. I vissa fall kan det även i ett detaljplanerat område meddelas ett separat skyddsbeslut med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet. Detta kan vara fallet t.ex. om interiören i en byggnad ska skyddas.

När det gäller skydd av kyrkliga byggnader tillämpas kyrkolagen eller lagen om ortodoxa kyrkan.

På fasta fornlämningar tillämpas lagen om fornminnen.

En framställning om skydd enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet får göras av byggnadens ägare, en statlig myndighet, en kommun, ett museum med regionalt ansvar, ett landskapsförbund eller en registrerad sammanslutning som verkar i det område där byggnaden i fråga är belägen och till vars verksamhetsfält hör att värna om kulturarvet eller påverka den byggda miljöns kvalitet. Sametinget kan lägga fram ett förslag om att skydda det samiska byggnadsarvet och skolternas byastämma kan lägga fram förslag om att skydda det skoltsamiska byggnadsarvet.

Beslut om att inleda detaljplanläggning fattas av kommunen. Kommuninvånarna samt sammanslutningar som har verksamhet i kommunen har dock rätt att komma med initiativ i frågor som gäller kommunens verksamhet.

En framställning om skydd enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet läggs fram skriftligt, och framställningen får vara fritt formulerad. Framställningen ska innehålla uppgifter om byggnaden, om var byggnaden är belägen och om byggnadens ägare samt en motivering till varför byggnaden bör skyddas. Viktiga uppgifter som bör anges är bl.a. byggnadens ålder, bakgrund om användningen och tillhörande händelser, exteriörens/interiörens tillstånd och byggnadens ställning som en del av en historisk helhet eller av kulturlandskapet. I framställningen lönar det sig att bifoga kartor, bilder eller kopior av handlingar som förtydligar motiveringen ytterligare.

Om den som gör framställningen är en registrerad sammanslutning, bör det även bifogas en redogörelse för sammanslutningens gällande stadgar och de personer som har rätt att teckna sammanslutningens namn, t.ex. i form av ett aktuellt utdrag ur förenings- eller handelsregistret.

Framställningen om skydd skickas till den närings-, trafik- och miljöcentral (NTM-central) inom vars verksamhetsområde objektet är beläget.

Läs mer på NTM-centralernas webbplats:

• Framställning om byggnadsskydd (NTM-centralen)

NTM-centralen kan också på eget initiativ vidta åtgärder för att skydda en byggnad.

Museiverket ska ge utlåtande till NTM-centralen om den kulturhistoriska betydelsen hos objekt som föreslås bli skyddade. NTM-centralen ber dessutom om utlåtanden av kommunen, av byggnadens och fastighetens ägare eller innehavare och av ägarna eller innehavarna till grannfastigheter. Efter hörandet och eventuella förhandlingar ska NTM-centralen antingen bestämma att objektet ska skyddas eller avslå framställningen om skydd.

NTM-centralen kan förbjuda åtgärder som äventyrar objektets värde, t.ex. rivning (förbud mot äventyrande av byggnadsarvet). I samband med förbud kan ägaren åläggas att vidta nödvändiga skyddsåtgärder för att säkerställa skyddet av byggnaden.
Förbudet mot äventyrande av byggnadsarvet gäller tills skyddsärendet har avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut, om inte något annat bestäms. NTM-centralen ska behandla skyddsärendet inom två år från det att ett förbud har utfärdats.

NTM-centralens beslut kan överklagas hos förvaltningsdomstolen på den grunden att beslutet strider mot lag.

• Avtal om skötsel av jordbruksnatur och landskap (Livsmedelsverket)
• Hissunderstöd och tillgänglighetsunderstöd för samfund och bolag (Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet, Ara)
• Hushållsavdrag (Skatt/Vero.fi)
• Livsmiljöprogrammet Helmi, Kommun- och Organisation-Helmi (NTM centralen)
• Projektbidrag för miljöfostran och miljöupplysning (NTM-centralen)
• Projektbidrag för restaurering av byggnader och kulturmiljöobjekt (Museiverket)
• Understöd för vård av byggnadsarvet (NTM-centralen)
• Renoveringsbidrag för föreningshus (Finlands Hembygdsförbund)
• Reparationsunderstöd för bostäder för äldre och för personer med funktionsnedsättning (Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet, Ara)
• Statsunderstöd bl.a. projekt som ansluter sig till kultur (Undervisnings- och kulturministeriet)

En vårdad kulturmiljö får människorna att må bättre, erbjuder näringsmöjligheter och ger anledning till lokal stolthet. Kulturmiljöprogram är framgångssagor. De samlar sådana särdrag hos kulturmiljön som man valt ut tillsammans och upplevt som viktiga. Programmet är också en plan för hur kulturmiljön kan vårdas och utnyttjas hållbart och klimatklokt. 

Bevarade och vårdade kulturmiljöer stödjer hållbarhet. Med hjälp av de verksamhetsformer och den kunskap som finns samlade i kulturmiljöprogrammen kan man hitta lösningar som stödjer klimatåtgärder.

Genom att vårda landskap och vårdbiotoper kan förlusten av biologisk mångfald begränsas. Kulturmiljöprogram kan förebygga intressekonflikter och hjälpa till att prioritera till exempel områdesanvändningen.  

Konkret nytta

Programarbetet hjälper till att utnyttja befintlig kulturmiljö. Flera program har visat att ett kulturmiljöprogram som utarbetats tillsammans och omsorgsfullt kan generera långvarig nytta på många olika håll. Programmen utgör ett utomordentligt bakgrundsmaterial eftersom den kunskap som behandlas i programmen kan användas under en lång tid. 

Den lokala dragningskraften och identiteten stärks med hjälp av kunskap 

• verktyg för miljöfostran
• hjälpmedel för integration
• byggsten för en hållbar kommunbild
• tipslista för vård av kulturmiljön och finansieringsmöjligheter

Kommunens verksamhet blir smidigare

• växelverkan med kommuninvånarna
• beslutsfattande
• myndighetssamarbete
• bakgrund till andra strategier, program och planer

Planeringen av områdesanvändningen samt byggnadstillsynen blir effektivare

• hjälpmedel för prioritering
• bakgrundsmaterial för planering och utvärdering 
• hjälpmedel för ibruktagande av byggnader som inte utnyttjas till fullo
• styrmedel för renoveringar och nybyggnation 

Företag får stöd för sin verksamhet

• idébank för turismens attraktionsfaktorer
• idébank för produkter och tjänster
• bakgrundsmaterial för projekt

Ett riktigt verktyg för planarbetet

Programarbetet kan skapa nya verksamhetsformer, erbjuda kunskap och öppna aspekter på den egna miljön.

Programmens styrka ligger i deras individualitet. Var och en utarbetar ett program som liknar en själv. De egna behoven och målen hos kommunen, landskapet, hembygdsföreningen, kulturmiljöobjektens ägare eller någon annan som utarbetar ett program bestämmer programmets innehåll, gränser och form.

När programmet eller programelementen har behandlats och godkänts tillsammans formas en gemensam vision.

Utarbetandet av programmet är i bästa fall en interaktiv process. Alla faser från beredningen till det färdiga programmet och genomförandet är lika viktiga. 

Fastställande av området för och innehållet i programmet

Kulturmiljöprogram kan utarbetas i samarbete mellan områden eller som en del av annat programarbete. Regional avgränsning kan vara

• en kommun, flera kommuner eller ett landskap
• en by, en stadsdel eller något annat mindre område

Programmet kan behandla kulturmiljön som helhet eller en del av den. Programmet kan också vara tematiskt, till exempel så att det betonar byggnadsarvet. 

Kontaktytor

Trots att kulturmiljöprogram ofta är självständiga processer står de i samband med mycket annat. Det är bra att fundera på vad annat kan programarbetet kopplas ihop med? Vilka möjligheter erbjuder samarbete?

Kulturmiljöprogram har ofta en naturlig koppling till

• planering av områdesanvändningen och planläggning
• strategiskt arbete som gäller turism, klimat, hållbar utveckling, cirkulär ekonomi eller annat
• andra program, såsom det arkitekturpolitiska programmet
• planer för kulturfostran 

Kulturmiljöprogrammet är ett mångsidigt källmaterial för planen för kulturfostran.

Att sammanställa ett kulturmiljöprogram är en omfattande och givande uppgift. Resurser ska reserveras såväl för utarbetande av programmet som för aktivt genomförande av det.

Om det finns mycket material som ska uppdateras, kan programmet också utarbetas i mindre bitar.

Resursbehovet påverkas av

• projektets omfattning
• den målsatta tidsplanen
• kontaktytor till andra arbeten och program
• kvantitet och aktualitet för befintliga material, inventeringar och utredningar
• programmets publiceringsform
• hur det färdiga programmet genomförs

Säkerställande av expertis

Ett bra kulturmiljöprogram är resultatet av många aktörers samarbete. Förutom experter på olika områden kräver arbetet lokalkännedom. Till en början är det bra att kartlägga hur man kan utnyttja tjänstearbete, konsultarbete och köpta tjänster samt frivilligarbete.

Om kulturmiljöprogrammet görs upp som en offentlig organisations eget arbete

• har man tillgång till god kännedom om området
• knyts programmet samman med organisationens olika sektorer
• intensifieras experternas samarbete
• löper genomförandet och uppdateringen av programmet smidigt

Köpta tjänster upplevs å sin sida ofta tillföra programprojektet specialsakkunskap och synlighet utåt.

Finansiering av programarbetet

Finansieringen är ofta en kritisk faktor. För utarbetandet av kulturmiljöprogram har finansiering erhållits från bland annat stiftelser samt från landsbygdsprogram via Leader-grupper och NTM-centralerna.

Med hjälp av byakommittéer samlades information om byggnadsarv, gårdar och historia.

För att planera, besluta om och förverkliga en bra miljö krävs mångahanda sakkunskap och aspekter. Det bästa slutresultatet uppnås när olika aktörer i området är med från första början. Samtidigt sprids information om programmet. 

Identifiera delaktiga

Invånare, markägare och företrädare för organisationer i området har flera roller och uppgifter i programarbetet. När man samlar delaktiga och aktörer i projektet är det bra att titta på åtminstone dessa grupper

• invånare, hembygdsaktiva, stadsdels- och byaföreningar
• markägare 
• företagare i handels-, hantverks-, jordbruks-, livsmedels- och turistbranschen 
• fritidsboende
• äldre och pensionärsföreningar
• skolor, skolelever, studerande och ungdomsföreningar
• museer och kulturaktörer
• hobbygrupper 
• förtroendevalda och intressebevakning
• medier 

Många sätt att växelverka

Genuina möten med människor i deras egna hemknutar och på deras egna evenemang ökar förtroendet för programarbetet. Deltagandeformerna väljs enligt grupp.

Det lönar sig att utnyttja sådana verksamhetskulturer och verksamhetsformer som är etablerade och som upplevts som bra i områdena. Aktiv mediekommunikation och aktivitet på sociala medier stödjer informationen i olika faser i arbetet. 

Kommunikations- och växelverkanmetoder är till exempel

• informationsmöten, byamöten
• distansmöten på nätet
• terrängsyner, stads- och byavandringar
• verkstäder som är öppna för alla eller riktade till vissa grupper 
• digitala arbetsrum och applikationer för arbete
• kartbaserade och andra nätenkäter 
• intervjuer 

Stadsborna fick berätta om sina favoritplatser. En invånarenkät på nätet gav över 1 000 svar.

Inventeringar, utredningar och planer som gäller kulturmiljön tillhör det grundläggande materialet för kulturmiljöprogram. För programmen samlas dessutom ofta lokal kunskap som inte dokumenterats tidigare. 

Man kan välja en viss tyngdpunkt för programmet, som hjälper till att nå målen. Rikliga illustrationer kan hjälpa var och en att hitta landskap och miljöer som är viktiga för en själv i programmet.

Ett välstrukturerat och lättläst program med bra illustrationer och layout lockar till läsning. Programmets namn är också viktigt. 

Sammanställande av programmet

Färdiga program innehåller i allmänhet åtminstone följande helheter

• programmets mål 
• beskrivning av kulturmiljön 
• åtgärdsdel: vem, vad, när 
• allmänna anvisningar för vård av kulturmiljön

Programarbete ger alltid upphov till ny kunskap. Befintliga lokala, landskapliga och nationella kunskapskällor utgör värdefullt material

• gamla kartor och fotografier
• berättelser, årsböcker och historiker 
• registret över arkeologiska kulturarvsobjekt och fasta fornlämningar
• inventeringar av den byggda kulturmiljön
• värdefulla landskapsområden och landskapsvårdsområden
• traditionella landskap och vårdbiotoper
• kulturmiljöobjekt och områden som skyddats genom planer och speciallagstiftning
• naturskyddsområden

Fastställande av vårdåtgärder och andra åtgärder i kulturmiljön

För objekt i offentlig ägo kan det utarbetas exakta åtgärdsplaner med tidtabeller och ansvar. En betydande del av den byggda kulturmiljön är dock privatägd. Programmet kan inte förplikta privata ägare att vidta åtgärder.

Objekten kan dock uppmärksammas genom uppmuntrande åtgärdsförslag och genom information om finansieringsmöjligheter. Vården av offentliga objekt kan fungera som exempel för privata aktörer.

I åtgärdsförslagen kan man beskriva kulturmiljöns

• viktigaste särdrag, värden och objekt
• regionala och vidare betydelse 
• beaktande i till exempel planläggning och byggande

”Vi funderade tillsammans på vad som vårt områdes särdrag och vad som är viktigt för oss.”

När programmet är lättillgängligt kan alla ha nytta av det och bidra till att genomföra det. Det är bra att kommunicera aktivt om programmet medan det utarbetas. Det lönar sig att satsa särskilt på kommunikationen när programmet är färdigt. 

Publicering av programmet

Publiceringsformen bestäms av målen, behoven och resurserna hos den som utarbetat programmet. Program i elektronisk form blir vanligare, men tryckta publikationer är fortfarande mycket populära bland invånarna.

När man bestämmer i vilken form programmet ska publiceras är det bra att samtidigt fundera på hur programmet ska uppdateras. Det är enklare och förmånligare att uppdatera elektroniskt material.

Om materialet publiceras på nätet så se till att det är tekniskt tillgängligt.

Kulturmiljöprogram utarbetas i form av

• böcker
• geografiska data och berättelsekartor
• webbsidor
• stadsdels- och byamappar

Det färdiga programmet kan ges till

• fastighetsägare
• bibliotek, skolor, museer, kommunens arkiv, turistbyrån
• de förtroendevalda
• medier
• företag

Ett elektroniskt program läggs ut på webben och det kan utgöra länk till olika aktörers webbplatser. 

För att stödja ett färdigt kulturprogram kan man ordna

• seminarier 
• utställningar 
• evenemang, såsom temavandringar och temacykelutfärder

Genomförande och uppföljning av programmet

Programuppföljning ser till att programmet används. Genomförandet av ett kommunalt och regionalt kulturmiljöprogram kan följas till exempel enligt strategiperiod. Uppföljning av genomförandet och insamling av respons lämpar sig naturligt även för regionala och kommunala kulturmiljöarbetsgrupper. 

Kulturmiljöprogrammet behöver uppdateras med jämna mellanrum. Vid uppdateringen lönar det sig att utnyttja andra projekt som gäller områdets kulturmiljö. Det är naturligt att uppdatera geografiska datamängder till exempel i samband med planläggningen.

Berättelsekartorna intresserar, de är färdigt material som företagen kan använda.

Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet ARA beviljar statliga stöd och bidrag för byggande och renovering av bostäder.

Forststyrelsen sköter statens byggnadsarv, arkeologiska objekt, traditionella miljöer och kulturlandskap bland annat i nationalparker och naturreservat.

Jord- och skogsbruksministeriet ansvarar bland annat för utvecklingen av landsbygden.

Kommunerna ansvarar för planeringen av markanvändningen inom sitt område, tillsynen över byggandet och rivningen av byggnader samt för landskapstillstånden. Dessutom ansvarar kommunerna för kultur- och skolväsendet och kan äga en betydande kulturmiljö.

Landskapsförbunden ansvarar för regionutvecklingen och landskapsplanläggningen.

Miljöministeriet svarar bland annat för beredningen av lagstiftningen om kulturmiljön, landskapet och byggnadsarvet och för den allmänna styrningen och utvecklingen av dessa ärenden.

Museer med regionalt ansvar agerar inom sitt eget område som sakkunnig på kulturmiljöer, i synnerhet i fråga om den bebyggda miljön och det arkeologiska kulturarvet.

Museiverket är riksomfattande sakkunnigmyndighet i frågor som gäller byggnadsarvet, fornlämningar och kulturlandskapet.

Närings-, trafik- och miljöcentralerna, dvs. NTM-centralerna, styr planläggningen inom sitt eget område, tillämpar lagen om skyddande av byggnadsarvet och delar ut understöd för vård av byggnadsarvet.

Senatfastigheter förvaltar en betydande del av statens fastighetsförmögenhet. Bolaget säljer också fastigheter som inte längre används av staten.

Undervisnings- och kulturministeriet ansvarar bland annat för ärenden som gäller museiväsendet och kulturarvet.