Klimatförändringarnas effekter
Klimatförändringarnas effekter ses i långtidsöversikter
Temperaturökningen orsakad av klimatförändringar och medföljande förändringar bl.a. i vattentemperatur, skiktning och istäckets omfattning, påverkar alla havsområden. På kort sikt är den naturliga variationens inverkan på vattnets fysikaliska förhållanden betydande, och trenderna kan till och med vara motsatsen till de man ser på lång sikt. I långsiktiga granskningar kommer dock effekterna av klimatförändringarna utan tvekan att framträda.
Stigande temperatur och minskande salthalt ökar skiktningen av vattnet
Långsiktiga trender visar att salthalten i Östersjön har minskat, skiktningen har ökat och vattnets ytskikt har värmts upp, särskilt om vintern.
Ytvattentemperaturen har stigit med cirka 0,5 grader per decennium 1980-2023 i norra Östersjöns öppna havsområden, både sommar och vinter, och uppvärmningen av vattnet förväntas fortsätta även i framtiden i takt med att klimatet värms upp. Det finns färre året runt-mätningar nära kusten, men i de yttre kustvattnen är motsvarande uppvärmning inte påvisbar under sommarsäsongen, förutom i några få områden.
I kortare tidsserier ses inverkan av den naturliga variationen. Under sommarmånaderna 2011-2022 (juni-augusti) svalnade ytvattnet i början av perioden, men temperaturerna började stiga igen från och med 2017, förutom i Norra Östersjön. Under vintersäsongen (december-februari) har ytvattentemperaturerna stigit i alla havsområden under den föregående och nuvarande statusbedömningsperioden (2011–2022), men trenderna är signifikanta endast i Bottenhavet och Ålands hav (inte på bilden).
Den långsiktiga saliniteten i Östersjöns ytskikt har minskat. På kortare sikt betonas vikten av naturlig variabilitet och även om salthalten minskat mellan 2011 och 2022 är förändringen inte signifikant.
Vid ytan och bottnets vattenskikt har temperaturen stigit 0,8-2,9 grader under 60 år, och bottnets salinitet har minskat 0.35-1.45 (PSU) vid andra havsområden, förutom vid huvudbassängen samt mellersta och östra Finska viken.
På grund av minskningen av saliniteten och uppvärmningen av vattnet har havsvattenskiktningen ökat på lång sikt, särskilt på sommaren. När skiktningen ökar blir vattenskikten som skapas av temperatur- och salinitetsvariationer mer permanenta, och det krävs mer energi för deras uppblandning. Även under åren 2011–2022 ökade skiktningen på vintern, våren och sommaren (det finns inte tillräckligt med observationer från höstsäsongen) i nästan alla havsområden, med undantag för Bottenviken, där vattenskiktningen på sommaren minskade under samma period.
Vattenflödet i älvarna ökar
Salinitetsminskningen och den kraftigare skiktningen tyder på en ökande påverkan av sötvatten. Detta är en av konsekvenserna av klimatförändringarna i Norra Östersjön och orsakas av ökad nederbörd. Utöver sötning och skiktning av vattnet påverkarökade älvflöden övergödningen, då mer näringsämnen än tidigare kommer ut i havet via älvarna. Detta försvårar uppnåendet av de uppsatta näringsämnesbelastningsmålen.
I takt med att älvflödena ökar kommer mer och mer organiskt material från avrinningsområdet till kusten, vilket orsakar förändringar i näringsväven. Bakterierna gynnas av det ökade organiska materialet. Detta påverkar växtplanktonarterna, förändrar djurplanktonsamhällena och mängden material som lägger sig på botten med påföljande ökning av syreförbrukningen. Förändringarna kan också vara starkt synliga på den övre nivån av näringsväven, såsom hos fiskar, då deras näring och samtidigt miljöns bärförmåga förändras. Att upptäcka dessa förändringar kräver att man undersöker näringsvävens olika nivåer, särskilt indikatorerna för nyckelarterna i varje livsmiljö, till exempel med hjälp av avancerad modellering.
Eutrofieringen och klimatförändringarna påverkar planktonsamhället i samma riktning. Båda påskyndar primärproduktionen och ökar växt- och algbiomassan.
Eutrofieringen och klimatförändringarna kan också förstärka varandras effekter. Medan uppvärmningen påskyndar eutrofieringen, kan eutrofieringen påskynda utsläppet av växthusgaser från havet. På grund av övergödning frigörs växthusgaser, såsom metan, från bottnarna som lider av syrebrist.
Den maximala utbredningen av istäcket har minskat
Konsekvenserna av uppvärmningen av havsområdena kan ses i utbredningen av istäcket. Den maximala utbredningen av istäcket i Östersjön har varierat mellan 37 000–309 000 km² under åren 1991–2020 (Östersjöns yta är cirka 420 000 km², Meteorologiska institutet). I genomsnitt var den maximala utbredningen av istäcket under den 30-årsperioden 141 000 km². Under 2000-talet har den maximala utbredningen av istäcket minskat och varit i genomsnitt 138 000 km², och den uppnåddes omkring 22.2. Under åren 2017–2022 varierade den maximala utbredningen av istäcket i Östersjön mellan 37 000–170 000 km². Fyra av isvintrarna under bedömningsperioden har varit milda och två genomsnittliga (baserat på den klassificering som gjordes utifrån vintrarna 1961–2010).
En mer detaljerad, havsområdesspecifik analys (ej figur) visar att under åren 1991-2022 har den maximala utbredningen av istäcket minskat i alla havsområden som gränsar till Finland, utom i Kvarken. Men på grund av den stora årliga variationen är de regionala trenderna ändå inte statistiskt signifikanta. Under samma period har längden av isvintrarna generellt sett minskat i alla havsområden, även om trenderna är beroende av när havsområdet anses vara istäckt. Till exempel har tiden då mer än 15 % av området är täckt av is minskat med 5-15 dagar per decennium, beroende på havsområdet. På grund av den årliga variationen är trenden statistiskt signifikant endast i Bottenviken (7 dagar per decennium).
Klimatförändringarnas effekter på organismer och näringsväven är svåra att upptäcka
På grund av förändring av klimatet kan mer regn förväntas, varmed jordmaterial kommer att sköljas ut i havet i större mängder än tidigare, salthalten i havet minskar och skiktningen ökar. Havets ytskikt på vintern värms upp mer än tidigare och istäcket försvagas. Allt detta är ett resultat av globala klimatförändringar, som är svåra att ingripa med lokala åtgärder, och som leder till stora förändringar i artsamhällen och näringsväv.
Den mest arktiska arten i Finlands marina miljö är vikaren, vars fortplantning är helt beroende av fast is och isgrottor som bildas av packis, där den föder sina kutar. Både arean och varaktigheten av fast is har minskat i de södra havsområdena, samtidigt som vikarens populationer fortsatt att minska i dessa områden. Tillfälliga värmeböljor i ytvattnen har orsakat hög dödlighet av organismer i Finska vikens kustzon.
De flesta tröskelvärden för en god status grundar sig på en stabil miljö där förhållandena håller sig inom gränserna för en naturlig variation. Till exempel, för de övre nivåerna av näringsväven, antas miljöns bärförmåga vara rätt oförändrad. På samma sätt är indikatorbedömningen av näringsvävens struktur baserad på ett stabilt läge, där arternas förekomstförhållanden inte har förändrats nämnvärt. Förändringar i fysiska faktorer visar dock att hela vårt havsområde förändras snabbt och vår uppfattning om en "god status" står inför en utmaning.
Att antalet sydliga vikare minskar i takt med att istäcket krymper är en följd av klimatförändringarnas inverkan på organismer, men utöver det kan näringsväven förändras kraftigt även inom alla andra områden. Denna förändring är dock svårare att upptäcka än vikarens försvinnande. Arternas utbredning påverkas bland annat av en förskjutning av salthaltsgradienter.