Skadlig störning och förlorade livsmiljöer i den bentiska zonen
Fysisk störning och ostörda livsmiljöer
En fysisk störning avser en förändring som skett på havsbotten och som återgår till sitt ursprungliga tillstånd om den verksamhet som orsakat störningen upphör. Sådana störningar, mestadels av kort varaktighet, är följden av många mänskliga aktiviteter som orsakar uppblandning, transport och ackumulering av bottensediment. Till dessa hör bl.a. bottenvågor orsakade av fartyg och fritidbåtar samt moln av grumlighet orsakade av muddring, sandlyftning och dumpning. Fysisk störning orsakar inte nödvändigtvis skada på bottenekosystemet.
Minst 10 % av arealen av de breda livmiljöerna i alla Finlands marina områden var fysiskt ostörd 2017–2022, vilket utgör ett av tröskelvärdena för en god status. Det ostörda området i breda livsmiljötyper varierade från 64 till 100 % (Status för breda livsmiljöer i den bentiska zonen), vilket innebär att de marina områdena har god status beträffande denna indikator.
Förlust av havsbotten är störst i Finska viken
Människor använder havsbotten som en källa till råvaror, som en dumpningsplats för överskottsmaterial och som en grund för strukturer byggda i havet. I Finland är verkningsområdet för dessa aktiviteter vanligtvis ganska litet jämfört med hela havsområdet, men lokalt kan verksamheten ha stor inverkan på livsmiljöernas tillstånd. Förändringarna är vanligtvis långsiktiga och kan orsaka förlust av livsmiljöer på havsbotten.
I bedömningen av havsbottnens livsmiljöer avses med förlust en förändring som skett i havsbotten, som inte beräknas återgå till sitt ursprungliga tillstånd inom 12 år. Till exempel konstruktion av havsbaserade vindkraftsparker eller olika vallar, fyllning av vattenområden, muddring och undervattensrör och kablar förstör bottenstrukturen, vilket orsakar förlust av havsbotten (Figur 38). Även om den ursprungliga bottenstrukturen går förlorad, kan i vissa fall en ny typ av botten bildas i det skadade området, som kan användas av olika arter av organismer.
I finska havsområden är förlusten av breda livsmiljötyper vanligtvis <1 %. I Finska vikens litoralzon överskred dock förlustens andel tröskelvärdet på 2 % och 1,75 % av de cirkalitorala blandade bottnarna i Finska vikens öppna havsområde hade förlorats. Den höga andelen av de senare beror på den låga arealen av denna livsmiljö och Nord Streams gasledningar som löper genom den. Enligt denna definition har de övriga breda livsmiljötyper god status.
Den mest skadliga störningen orsakas av övergödning
Mänsklig aktivitet till havs och andra mänskliga tryck kan orsaka skadliga effekter på havsbottnens livsmiljöer. Denna så kallade skadliga störning förändrar havsbottens egenskaper och livsmiljöerna blir ogynnsamma för arten. I statusbedömningen omfattar en skadlig störning alla kända skadeorsakande tryck som kan utnyttjas vid rumslig dataanalys. Skadliga störningar i finska havsområden orsakas särskilt av övergödning, förorenade sediment och fysiskt skadliga störningar.
I alla havsområden orsakar övergödning merparten av alla skadliga störningar på bottenhabitat. Övergödning påverkar särskilt vattnets grumlighet och därmed växtlighetens tillväxtdjup. Ackumulering av organiskt material på sand-, grus- och bergbottnar och syrebrist på havsbotten är också skadliga följder av övergödning. Upp till 96 % av ytan av infralitorala livsmiljöer är skadligt störd på grund av grumlighet i vattnet.
Förorenade sediment skadar bara de djupare havsbottensänkorna, där man beräknar att skadliga ämnen ackumuleras.
En skadlig fysisk störning orsakad av mänsklig aktivitet är mer begränsad till ytan och är starkare i sina effekter än en fysisk störning som sträcker sig över ett större område. I genomsnitt kan fysiska skadliga störningar ses i mindre än 3 % av havsområdenas totala yta, varav merparten orsakas av fartygs- och båttrafik. Skadliga fysiska störningar i olika breda livsmiljötyper varierar mellan 1 och 25 % och är störst på Bottenvikens infralitorala sandbottnar.
