Näringsbelastningen på Östersjön
I Finland är näringsbelastningen från mänsklig verksamhet och markanvändning mestadels diffus. Belastningen uppkommer särskilt av utsläpp från jordbruk, skogsbruk och spridda bebyggelser. Näring och organiska substanser som tillkommer Östersjön från dessa källor, transporteras av älvar och mindre strömmar.
En del av näringsämnena kommer direkt in i Östersjön som punktbelastning från kustnära avloppsvatten, industrin, sjöfarten eller fiskodlingar. Dessutom sprids näringsämnen till Östersjön via luftnedfall. Andelen punktbelastningar är särskilt hög i Finska viken och luftnedfallet är högt i Bottenhavet (HELCOM 2022).
Finlands totala näringsbelastning på Östersjön har minskat något under de senaste 20 åren, men belastningen är fortfarande alldeles för hög. Minskningarna i avrinningsområdena i Finlands grannländer har dock också påverkat näringsbelastningen i Finlands öppna havsområden. Fosforbelastningen minskade med 61 % i Finska viken, 10 % i Bottenhavet och 9 % i Bottenviken jämfört med genomsnittet för 1997–2003. På motsvarande sätt minskade kvävebelastningen i Finska viken med 16 %, i Bottenhavet med 22 % och i Bottenviken med 14 % (HELCOM 2022).
Jordbrukets andel av den diffusa belastningen är fortfarande stor
Största delen av näringsbelastningen som hamnar i havet från mänskligt ursprung kommer från jordbruket i alla havsområden. På lång sikt (åren 1995-2021) eller under de senaste 10 åren har fosfor- och kvävebelastningen från jordbruket inte minskat i något havsområde. En indikator på jordbrukets näringsbelastning är näringshalten i åkermarken, vilken inte minskat i termer av kväve eller fosfor i Finland sedan 2010. Åkrar utgör en viktig källa till fasta ämnen till vatten. Den totala belastningen av fasta ämnen från älvar har minskat på lång sikt (1995–2021).
Skogsbrukets orsakade näringsbelastning är särskilt stor i Bottenviken. På lång sikt (åren 1995-2021) eller under de senaste 10 åren har fosfor- och kvävebelastningen från skogsbruket inte minskat i något havsområde. Den totala belastningen av organiskt kol kommer till största delen från dränerade torvmarker. Belastningen är störst i Bottenviken men har även ökat i Finska viken, Skärgårdshavet och Bottenhavet. I Bottenviken har ingen statistiskt signifikant förändring skett.
Under perioden 2016–2021 är näringsbelastningen från torvproduktionen lägre än under föregående 6-årsperiod i alla andra havsområden utom i Skärgårdshavet. Fosforbelastningen har minskat i övriga havsområden med 21–50 % och kvävebelastningen med 4–44 %. Belastningen har minskat mest i Bottenviken, där belastningen är störst. Däremot har belastningen i Skärgårdshavet ökat med ca 50 %. Så att när det gäller torvproduktionen uppnåddes målet på andra håll utom i Skärgårdshavet. Torvproduktionens andel av belastningen på Skärgårdshavet är dock bara delar av en promille.
Gles- och semesterbebyggelsens andel av fosforbelastningen varierar mellan 6 % och 11 % i olika havsområden och dess andel av kvävebelastningen är mellan 2 % och 4 % 2010–2019. Regeringens förordning om rening av hushållsavloppsvatten i områden utanför avloppsnätet trädde i kraft i mars 2017 och med den kommer belastningen av avloppsvatten från glesbebyggelse till vattendrag fortsätta att minska. Däremot finns ingen aktuell årlig information tillgänglig om näringsbelastningen från gles- och semesterbebyggelse.
Punktbelastningen har främst minskat
Fosforbelastningen från kommunala avloppsreningsverk har minskat med 43–76 % sedan andra hälften av 1990-talet i olika havsområden, förutom i Kvarken där minskningen har varit mindre (17 %). Under de senaste sex åren har fosforbelastningen fortsatt att minska något i Finska viken, Bottenhavet, Bottenviken och Kvarken. I Skärgårdshavet har fosforbelastningen av avloppsvatten varit oförändrad mellan 2016 och 2021.
Kvävebelastningen från kommunala avloppsvatten har minskat med 43 % i Finska viken och 66 % i Skärgårdshavet sedan senare hälften av 1990-talet. I andra havsområden har förändringen varit mindre. Under de senaste sex åren har det skett en ytterligare minskande trend av kvävebelastningen i Skärgårdshavet. Även i Bottenviken har belastningen minskat något under åren 2016–2021. Det finns ingen märkbar förändring i andra havsområden.
Fosforbelastningen från industriavloppsvatten har minskat med minst 44 % i olika havsområden sedan senare hälften av 1990-talet. Fosforbelastningen i Kvarken och Skärgårdshavet är liten (mindre än 1 ton/år). Under de senaste sex åren har fosforbelastningen fortsatt att minska i Finska viken och Bottenviken.
Industriell kvävebelastning har minskat med minst 22 % i olika havsområden sedan senare delen av 1990-talet. I Kvarken och Skärgårdshavet är kvävebelastningen ganska liten (mindre än 10 t/år). Under de senaste 6 åren har den industriella kvävebelastningen fortsatt att minska i Finska viken och Bottenhavet. I Bottenviken har belastningen varit högre de senaste 10 åren än under föregående 10-årsperiod.
Fosforbelastningen från vattenbruk har minskat med 49–96 % och kvävebelastningen med 32–93 % i olika havsområden sedan senare hälften av 1990-talet. Belastningen har alltid varit störst i Skärgårdshavet och minst i Kvarken, där det idag inte odlas någon fisk alls. Under de senaste sex åren har dock inte belastningen från vattenbruk minskat.
Endast den luftburna belastningen från sjöfartens utsläpp kan uppskattas
Luftburen kvävebelastning från sjöfarten minskade i alla havsområden med mer än 25 % från 2000 till 2015. Därefter ökade belastningen något fram till 2019, men 2020 var belastningen återigen mindre än 2015. Utsläppsdata är baserade på AIS-system och STEAM-modellen. Det finns inga tillförlitliga årliga data om luftburen belastning från småbåtar. Det är inte möjligt att uppskatta mängden fosfor- och kvävebelastning som tillkommer havet med fartygens avloppsvatten, eller de förändringar som har skett i den. Det är också omöjligt att uppskatta mängden avloppsvatten som fartygen lämnar i hamnarnas mottagningsanläggningar.
Utsläppen av näringsämnen från hamnar, som härrör från de näringsflöden som genereras i samband med lossning eller lastning och lagring av konstgödsel som transporteras med fartyg, kan ibland vara betydande. Att beakta dessa näringsflöden i statusbedömningen kräver dock nya övervakningsdata, och övervakningen av dessa bör inkluderas i havsförvaltningens nästa övervakningsprogram. I avsaknad av övervakningsdata har dessa näringsflöden inte tagits med i denna statusbedömning. Dessa näringsflöden hör inte till sjöfartens eller jordbrukets näringsutsläpp, utan utgör en egen kategori.
En kraftig ökning av mängden avloppsvatten som lämnades från småbåtarnas septiktankar skedde under perioden 2017–2022 (190 %). Ungefär 80 % av det insamlade avloppsvattnet har sitt ursprung i Skärgårdshavet. Eftersom det saknas uppgifter om mängden båtfärder går det inte att säkerställa om trenden innebär en minskning av belastningen på havet eller om den beskriver en ökning av mängden båtfärder.
Litteraturförteckning
HELCOM (2023a) HELCOM Thematic assessment of Eutrophication 2016-2021. Baltic Sea Environment Proceedings No.192HELCOM (2023b) Drivers and Driver Indicators for Agricultural Nutrient Balance. HELCOM core indicator. Verkossa: https://indicators.helcom.fi/indicator/agricultural-nutrient-balance/ (viitattu 30.10.2023)