Eutrofiering av öppna havsområden och kustvatten

Näringsnivån i öppna havsområden är fortfarande för hög

I alla öppna havsområden överstiger kväve- och fosforhalten i ytvattnet de tröskelvärden som bestämts för god status. Läget är minst oroande i Bottenviken, där indikatorerna ligger nära tröskelvärdena, men ändå visar svag status.

Koncentrationen av fosfor har ökat – det vill säga tillståndet har försämrats – i de flesta av våra öppna havsområden jämfört med åren 2011–2016. Det har inte skett några förändringar i kvävehalterna under samma period. Mätt på lång sikt (1990–2021) har koncentrationen av löst oorganisk fosfor ökat i alla havsområden. Kvävehalterna har dock förblivit oförändrade eller minskat på lång sikt, det vill säga situationen har förbättrats vad gäller kväve i alla andra områden utom i de öppna havsområdena i Norra Östersjön, västra Finska viken och Åland.

Bild

Bild

Höga näringsnivåer upprätthåller ett överflöd av växtplankton. På basen av mängden a-klorofyll, som beskriver mängden växtplankton, mängden blågröna algblomningar och siktdjupet, har alla öppna havsområden svag status. Koncentrationen av klorofyll-a har ökat med 29–45 % i östra Finska viken, Kvarken och Bottenviken, vilket innebär att läget har försämrats. Detta beror främst på blågröna algblomningar, som har ökat i överflöd. Dessutom har deras utbredning ökat i Bottenhavet, Ålands hav, Norra Östersjön och västra Finska viken. En förbättring har dock skett av siktdjupet i Bottenhavets öppna havsområden.

Syreläget på de djupa bottnarna har försvagats

Det bottennära syret är livsviktigt för många havsbottenarter. På grund av övergödningen är syresituationen svag i Norra Östersjön och Finska viken och har i dessa områden ytterligare försvagats. Detta återspeglas också i det svaga tillståndet för bottendjurssamhällen i dessa öppna havsområden. Syresituationen nära botten och bottendjurssamhällen är däremot i gott tillstånd i Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Den långsamma försämringen av syresituationen i Kvarkens och Bottenhavets öppna havsområden är dock oroande.

Syreläget på havsbottnen utvärderas med två indikatorer: syreskulds- och syrehaltsindikatorn. Syreskuldsindikatorn används i öppna havsområden där den fria vattenmassan är skiktad av djupvattnets höga salthalt och det bottennära vattnet är syrefritt. Enkelt uttryckt mäter syreskuldsindikatorn den mängd syre med vilken bottnen skulle bli av med det syrefria tillståndet. Syrehaltsindikatorn används i områden med grundare vatten. I permanent syrefria havsområden visar indikatorn utbredningen av syrefria bottnar, medan i syresatta områden mäts syrekoncentrationen på bottnen.

Syreskulden i vattnet under haloklinen har ökat sedan början av 1900-talet, särskilt kraftigt sedan 1990-talet. Bottnens syresituation och bottendjurssamhällen är däremot i gott tillstånd i Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken.

Bild

Eutrofieringsstatusen för kustvattentyper är svag överallt utom i Kvarken

Kustvattentyperna är i ett svagt tillstånd vad gäller övergödning. Kustvattentypernas tillstånd bedömdes genom vattenförekomster; tillståndet inom dessa vattentyper kan variera avsevärt.

Bild

De inre och yttre kustvattnen i Bottenviken och vattentyperna i Kvarkens yttre skärgård var i genomsnitt i gott tillstånd vad gäller vattnets näringsinnehåll. För både näringsindikatorer, totalfosfor och totalkväve, är variationen dock stor i kustens inre vattenförekomster. I Finska vikens och Skärgårdshavets kustvattentyper är statusen för dessa indikatorer för det mesta svag. 

I kustvattnen visar indikatorerna som beskriver mängden växtplankton (a-klorofyll) och biomassa ett sämre tillstånd i havet än vad som visas av andra indikatorer. Vattenförekomsterna i Bottenvikens, Skärgårdshavets och Finska vikens kustvattentyper har i allmänhet i dålig status; variationen är större i Kvarkens och Bottenvikens vattentyper.

Bild