Status för kustarter
Gösbeståndets status börjar förbättras med reglerande åtgärder
Skärgårdshavet är det viktigaste fiskeområdet för gös. Hittills har inte storleken av gösbeståndets fiskedödlighet eller lekpopulation regelbundet räknats. Gösbeståndets status i Skärgårdshavet har dock följts sedan början av 1980-talet och i enskilda undersökningar har man funnit att fisket av små individer varit för intensivt. Detta har orsakat genetiska förändringar i beståndet, vilket kan ses t.ex. i form av en nedgång i tillväxten och en minskning av storleken vid vilken könsmognad uppnås.
Under den tidigare bedömningsperioden 2011–2016 klassificerades göspopulationens status som svag. Sedan dess har dock fisketrycket minskat avsevärt och gösens minimistorlek inom yrkesfisket i Skärgårdshavet ökades till 40 cm 2019. På grund av detta har tillståndet för gösbeståndet börjat förbättras: gösens medelvikt ökat och beståndets biomassa är i ökning. I Skärgårdshavet är däremot andelen stora gösar i fiskbeståndet betydligt lägre än i Finska viken. Gösbeståndet i Skärgårdshavet ansågs fortfarande ha svag status. Det är för närvarande svårt att göra en tillförlitlig statusbedömning av gösbeståndet i Skärgårdshavet och statusindikatorer håller på att utvecklas för nästa bedömningsperiod.
Abborrfångster och beståndets status har hållits oförändrade
Skärgårdshavet och Bottenhavets kustvatten är abborrens viktigaste fiskeområden. Liksom hos gösen har inte fiskedödlighet eller lekbeståndsstorlek regelbundet beräknats för abborrens kustbestånd.
Trots minskning av fisket har de kommersiella abborrfångsterna i kustområdena legat på ungefär samma nivå i mer än 20 år, även om förändringar skett i den regionala tyngdpunkten i fisket. Yrkesfiske och fritidsnätsfiske riktar sig till individer med en längd på över 20 cm, vilka har hunnit leka några gånger innan de fångats. Därför är det osannolikt att fiske kommer att orsaka genetiska förändringar i abborrbestånden i samma utsträckning som i Skärgårdshavets gösbestånd. Utifrån dessa kriterier anses abborrbeståndet ha god status i hela kustområdet. Bedömningen omfattar dock osäkerhet och indikatorer för att bedöma abborrbeståndets status utvecklas för nästa bedömningsperiod.
Sikens genomsnittliga storlek har minskat och beståndets status är fortfarande svag
Största delen av vandringssikens fångster i Finland baserar sig på fiskodlingar. Endast Bottenvikens älvar har sådana naturliga bestånd som ger bra med yngel. Flera älvar har dock mindre produktiva sikbestånd.
Bedömningen av tillståndet för vandringssikens bestånd i Bottenviken har praktiskt taget baserats på övervakning av tillväxt, storlek och åldersstruktur hos sikhonor som stiger i lekälvarna. På grund av intensivt fiske har medelåldern på sik, som vandrar in i älvar för att leka, blivit allt yngre sedan 1980-talet och i dagens lekfiskfångster är det nästan omöjligt att fånga 7- eller 8-åriga sikindivider som kommer tillbaka för att leka. Av samma anledning har också medelstorleken på siken minskat.
I början av 1980-talet avtog tillväxten av sik som kom för att leka i älvar för en lång tid. Vid sekelskiftet 2000 upphörde minskningen av medelstorleken och de senaste tio åren har den legat på en ungefär konstant nivå eller som mest i en måttlig minskning. Baserat på övervakningsdata har tillväxten av vandringssiken, innan den uppnått könsmognad och fiskestorlek, ökat med uppvärmningen av vattnen, men den genomsnittliga tillväxten av äldre, över sex år gamla individer, har avtagit.
Även medelstorleken av lekfisk som fångats från Torne älv genom håvfiske har utvecklats på liknande sätt, men i den fångsten finns ännu fler små individer. Förändringarna anses bero på det starkt selektiva fisket och eventuellt på förändrade miljöförhållanden.
Utifrån de indikatorer som används under bedömningsperioden 2017-2022 är statusen för Bottenvikens vandringssik fortfarande svag, precis som under föregående bedömningsperiod. Bedömningen utvidgades till att omfatta beståndens viktigaste uppväxtområden, det vill säga förutom Bottenviken även Kvarken och Bottenhavet. Även i detta fall är statusbedömningarna osäkra och det är berättigat att utveckla indikatorerna för nästa bedömningsperiod.
Havsöringens status har förbättrats något men är fortfarande svag
Det finns bara tolv ursprungliga havsöringsbestånd kvar i de älvar som rinner ut i Östersjön från den finska sidan. Utbredningen av havsöring täcker alla finska havsområden, men antalet kvarvarande lekälvar är lågt.
En mer exakt bedömning av havsöringsbeståndens tillstånd baseras på yngeltätheten i ett fåtal naturliga beståndsälvar. Det finns två naturliga beståndsälvar för havsöring i Finska viken, Svartå och Ingarskila å och från vardera finns långtids-övervakningsdata. I båda älvarna har havsöringens yngeltäthet ökat sedan början av 2000-talet. Trots den goda utvecklingen är läget svagt, eftersom yngeltätheten är generellt mindre än hälften av den uppskattade maximala potentialen. Även i Lappfjärds å, som var ett övervakningsmål i Bottenhavsområdet, har lektätheten ökat långsamt, men läget är fortfarande svagt. De viktigaste orsakerna är nog fortfarande fiskedödligheten i havet och vandringshindren i åarna. Ingen statusbedömning gjordes för de övriga havsområdena.
I 2019 års hotbedömning bedömdes att på grund av ökad yngeltäthet har havsöringsbeståndens status förbättrats från "extremt hotad" till "mycket hotad". Eftersom statusen är svag bör fisketrycket på havsöringen minskas i Bottniska viken och Skärgårdshavet. För närvarande finns ingen tillförlitlig information tillgänglig om individer från det naturliga beståndet som blir bifångst vid nätfiske.