Fiskets effekter på fiskbestånden
Kommersiellt fiske och de förändringar som det orsakar interaktioner mellan arter, utgör det största mänskliga trycket på Östersjöns fiskbestånd. Fisket modifierar storleken och åldersfördelningen av fiskade arter och påverkar deras beståndsstorlek och indirekt andra arter. Förutom fisket har klimatförändringar och övergödning också en betydande inverkan på fiskbestånden.
I Finlands öppna havsområden fiskas främst strömming och vassbuk. Sik-, lax- och norsfisket är inriktat på kustområdena. I kustnära områden är gös och abborre också viktiga målarter för det kommersiella fisket. I samband med fiske fångas även andra arter som bifångst. Utöver det kommersiella fisket förekommer mycket fritidsfiske i Finland, vars fångster kan för kustarternas del i vissa områden vara större än yrkesfiskets motsvarande fångster.
Kommersiellt fiske i havsområdet
I det marina området är de viktigaste arterna av kommersiellt fiske strömming och vassbuk. Fisket av dessa två arter regleras i Östersjön med landsspecifika fångstkvoter. Under 2010-talet var Finlands kommersiella strömmingsfångster vanligtvis 100–140 miljoner kilo per år, men 2020–2022 låg de årliga fångsterna långt under 100 miljoner kilo. Fångsterna har minskat särskilt i Bottenhavet och Skärgårdshavet. Vassbuksfångsterna har legat på cirka 10–16 miljoner kilo per år, och inga betydande förändringar i fångstnivån har inträffat mellan 2017–2022 jämfört med 2011–2016. Torsken är också en kvoterad art, men fångsterna i finska vatten har bara varit några tiotals ton per år.
Kommersiellt fiske av kustarter
Fisket utgör ett betydande mänskligt tryck även på andra bedömda arter. Under perioden 2017–2022 har gösfångsten inom det kommersiella fisket generellt varit mindre än 200 ton per år, det vill säga lägre än under den föregående sexårsperioden. När det gäller gös har 2016 års höjning av minimistorleken och utvidgningen av minimistorleksbestämmelserna till att gälla även heltidsanställda yrkesfiskare från början av 2019, varit en betydande förändring. Målet med att höja gösens minimimått är att öka gösens fångststorlek särskilt i Skärgårdshavet, att utnyttja gösens tillväxtpotential mer effektivt och att förhindra att gösens medelstorlek minskar, d.v.s. säkerställa en gynnsam utveckling av gösbestånden.
Kommersiella fångster av abborre har legat på ungefär samma nivå under en lång tid, dvs. de har under flera år legat mellan 600–1 000 ton.
Under perioden 2017–2022 var de kommersiella sikfångsterna i Bottniska viken maximalt cirka 350 ton per år, med en liten minskning jämfört med föregående sexårsperiod. Sikfisket regleras av knutavståndsbegränsningar på nät som trädde i kraft 2013: I Bottniska viken är det minsta tillåtna knopavståndet för fiske av sik 43 mm, med undantag för Kvarken, där fiske är tillåtet med ett knopsavstånd på 40 mm. År 2022 godkändes en förordning enligt vilken det minsta tillåtna knutavståndet i nät som används vid sikfisket kommer att öka till 45 mm under året 2024 i hela Bottniska viken.
En stor del av fångsten i kustfisket – särskilt gös, abborre och sik – fångas med nät. Nätfisket har under lång tid stadigt minskat inom både det kommersiella- och fritidsfisket. Inom fritidsfisket och inom det kommersiella sikfisket är fiskeansträngningen, det vill säga tiden för fisket, idag endast cirka en tredjedel av vad det var på 1990-talet.
Fiske av vandrande fiskarter
Största delen av Finlands laxfångst fångas i Bottniska viken, där fisken för det mesta återvänder från sin vandring till Östersjöns huvudbassäng för uppväxt. Merparten av laxfångsten i Bottniska viken baseras numera på naturlig yngelproduktion. Åren 2017–2022 låg laxfångsterna i det kommersiella fisket på cirka 200 ton, det vill säga ungefär på samma nivå som under föregående period. Fritidsfiskarnas fångst av lax från hav och älvar är av samma storleksordning som den kommersiella fångsten. Laxfisket har länge varit noggrant reglerat och målet har varit att skydda naturliga bestånd för ett hållbart utnyttjande. Östersjöns landspecifika fångstkvoter har utgjort ett viktigt inslag i regleringen. Dessa genomförs både med fiskartspecifika kvoter och inom fritidsfisket med dagliga fångstkvoter. Dessutom har minimimått och viloperioder fastställts för lax. Fritidsfisket påverkas också av nya EU-restriktioner som trädde i kraft 2022 enligt vilka den fetfenade laxen är helt fridlyst i öppna havsområden, med undantag av Finska viken.
Havsöringen är inte längre av nämnvärd betydelse som målart inom det kommersiella fisket och också inom fritidsfisket strävar man till att rikta fisket mot fettfenade individer från fiskodlingar. Som bifångst vid nätfiske dör fortfarande en viss mängd havsöring från naturliga bestånd, trots lokala regleringsåtgärder.
Vandringshinder i älvar utgör den historiska bakgrunden till det försvagade tillståndet för vandringsfiskar, såsom lax, öring och vandringssik, som kommer för att leka i älvar. Fångstförluster har sedan länge kompenserats genom inplanteringar, som å andra sidan upprätthållit ett starkt fisketryck. Numera försöker man åtgärda de problem som vandringshindren medför med åtgärder inom vattenförvaltningen, såsom fiskvägsprojekt och andra lösningar som underlättar fiskens passage.
Orsakerna till den långsiktiga minskningen av ålbeståndet är delvis oklara, men åtminstone fiske, älv/flod-fördämningar och vandringshinder, och möjligen även klimatförändringar, har påverkat det europeiska ålbeståndet negativt. För närvarande är ålfisket mycket begränsat i Finland. Baserat på förordningen som trädde i kraft i augusti 2022 är fiske av ål endast tillåtet årligen under juli månad. Enligt EU:s förordning (EU) 2023/194 är fritidsfiske av ål dessutom helt förbjudet i det marina området 2023.