Livskraftiga naturtyper erbjuder arterna en livsmiljö och ekosystemtjänster för människan
Det är ofta inte möjligt att skydda arterna utan att skydda deras livsmiljöer. Om ett näringsrikt öppet rikkärr torkar ut och beskogas på grund av dikning, kan många krävande rikkärrsarter, såsom röd skorpionmossa och orkidéer, inte växa i en omgivning som förvandlas till myr. I Finland har olika livsmiljöer klassificerats som naturtyper enligt grupp: Östersjön, Östersjöns kust, insjöar och stränder, myrar, skogar, klippor och steniga fält, vårdbiotoper och fjäll.
I Finland har hotade naturtyper bedömts två gånger
Hotade naturtyper i Finland utvärderades för andra gången 2018. Av de cirka 400 naturtyperna bedömdes 48 procent vara hotade. Resultaten av den första hotbedömningen av naturtyperna 2008 och den andra bedömningen kan inte direkt jämföras på grund av skillnaderna i bedömningsmetoden. Utifrån resultaten kan man dock säga att naturtypernas status inte har förbättrats och att utvecklingen av många naturtyper har försämrats.
De viktigaste orsakerna till att naturtyperna blivit hotade bedömdes vara åtgärder för att förnya och vårda skogarna, dikning, åkerröjning samt byggande och eutrofiering av vattnen. Som en framtida hotfaktor bedöms i synnerhet klimatförändringens betydelse öka avsevärt.
Naturtypernas tillstånd kan förbättras
För att förbättra naturtypernas status behövs skydd, naturvård och restaurering både i skyddsområdena och utanför dem i områden som är i ekonomiskt bruk. Naturvård behövs särskilt i många skogsnaturtyper och i öppna vårdbiotoper som lider av igenväxning. Klimatförändringen ökar behovet av att vårda flera naturtyper. Att naturtyperna beaktas bättre i planeringen av markanvändningen och utnyttjandet av naturresurserna är i nyckelposition.
Nyttan naturen ger åt människan kallas ekosystemtjänster. Dessa avgiftsfria tjänster upprätthålls endast om de ekosystem som bildas av naturtyperna förblir livskraftiga och funktionsdugliga. Om vi försämrar ett ekosystems funktion kan mängden eller kvaliteten på de tjänster systemet producerar försämras. Exempelvis en skadad vatten- och våtmarksnatur kan inte producera fisk som näring, vattenrening eller skydd mot översvämning.
Naturtyperna i naturvårdslagen och habitatdirektivet
Naturtypsskyddet enligt naturvårdslagen gäller sådana områden som hör till de skyddade naturtyper som räknas upp i lagen och som är i naturtillstånd eller kan jämföras vara i naturtillstånd. De skyddade naturtyperna är ganska sällsynta och ofta små till arealen, men ändå värdefulla för den biologiska mångfalden och landskapsvården. Skyddet av förekomsten av en skyddad naturtyp förutsätter ett avgränsningsbeslut av NTM-centralen.
Största delen av de skyddade naturtyperna är ädellövskogar. Andra skyddade naturtyper är hassellundar, kärr av klibbal, sandstränder, strandängar vid havet, sanddyner, ängar av en, lövängar och stora landskapsträd.
EU:s habitatdirektiv tryggar de naturtyper som gemenskapen anser vara viktiga och för att skydda dem måste man anvisa områden med särskilda skyddsåtgärder, det vill säga s.k. Natura 2000-områden. Av naturtyperna i habitatdirektivet förekommer 68 i Finland. Till dem hör naturtyper av mycket olika storlek, såsom ganska omfattande boreala naturskogar och högmossar, eller mycket små naturtyper, såsom källtuffmossor eller översvämmade ängar.
Utgivare