Uppföljning av storskarven

• 2025 Tillväxten av Finlands skarvpopulation planade ut (sttinfo.fi)
• 2024 Storskarvsbeståndet i Finland ökade med över tio procent (sttinfo.fi)
• 2023 Storskarvsbeståndet i Finland ökade med över tio procent efter fyra år av tillbakagång (sttinfo.fi)

Skarvens underart sinensis är ursprunglig i Europa. Bland annat i Bulgarien har man hittat 3 000 år gamla arkeologiska fynd av underarten. Enligt de arkeologiska fynden har de skarvar som häckade i Östersjön för tusentals år sedan (kanske genast efter istiden för cirka 10 000 år sedan) tillhört den marina underarten carbo, som uppenbarligen försvann på 1500-talet. Den exakta spridningstidpunkten för underarten sinensis är inte känd, men den uppskattas ha spridit sig till Östersjön på 1500–1700-talen (Ericson Hernandez-Carrasquilla, 1997).

Till följd av den ökade förföljelsen försvann skarven från de häckande arterna i Östersjön under 1900-talets första decennium och återvände till Danmark 1938 och till Sverige 1948. Storskarven har spridit sig och ökat mycket kraftigt i Östersjön sedan 1980-talet. Häckningsbeståndet ökade t.ill exempel i Sverige från 755 till 43 700 par under åren 1985–2006 och häckningsbeståndet i Estland från 55 par till 12 600 par under åren 1988–2007. Efter 2005 har beståndets tillväxt i stor utsträckning avstannat eller börjat sjunka i södra och västra Östersjön, då tyngdpunkten för tillväxten flyttats till östra och norra Östersjön. Häckningsbeståndet i hela Östersjöområdet ökade med endast en procent från 2006 till 2012.

Bild

I Finland ökade skarvens häckningsbestånd från 10 till 16 000 par under åren 1996–2009. I vårt fågelbestånds närhistoria är skarvens beståndsutveckling helt unik. Häckningsbeståndet har minskat med några procent endast 2010 och 2012 till följd av de stränga väderförhållandena i övervintringsområdena, samt 2019 och 2021. Häckningsbeståndet kan klassificeras som stabilt (cirka 24 500–26 700 bon, dvs. häckande par) från och med 2016. De årliga regionala variationerna i antalet bon är dock stora. Sommaren 2022 häckade cirka 24 470 skarvpar i Finland. Enligt den senaste hotbedömningen är arten livskraftig.

Häckning

I Finland häckade årligen i genomsnitt 52 (48–63) skarvkolonier åren 2015–2022. Häckningsplatserna har funnits i skärgården till havs, men 2020 konstaterades de första lyckade inlandshäckningarna i en fågelsjö nära kusten i Björneborg samt 2021 på två platser i inlandet i södra Finland, där endast  ett tjugotal bon observerades sammanlagt. År 2022 observerades några par som häckade på en plats i inlandet i södra Finland. Dessutom omfattade beståndet av fågelsjön vid Björneborgs kust redan cirka 1 250 bon sommaren 2022.

Kolonier häckar permanent i alla havsområden med undantag av Åland. År 2022 häckade 33 procent av beståndet i Bottenhavet, 30 procent i Finska viken, 18 procent i Skärgårdshavet, tio procent i Kvarken och nio procent i Bottenviken.

Bild

Häckningsplatserna finns ofta på nästintill trädlösa fågelskär nära kusten, men sedan 2002 har allt fler kolonier börjat häcka på skogbevuxna öar i den inre skärgården. År 2022 fanns det 52 kolonier på sammanlagt 71 skär eller öar. Av dessa häckade fem små kolonier  på konstruktioner till sjömärken, linjetavlor eller fyrar. Häckningsplatsernas totala areal var cirka 65 hektar, och 50 procent av bona fanns i träd.

På riksnivå är arealerna små: på 16 skogsdominerade öar på minst en halv hektar mellan Borgå och Raumo utgjorde häckningsområdet cirka 28 hektar år 2021. Den totala ytan av häckningsskären, inklusive de mindre trädbevuxna områdena, var cirka 32 hektar. Längs Finlands havsområden finns nästan 34 000 skär eller öar med en areal på högst fem hektar och skarv påträffades således på 0,3 procent av dem 2021.

Cirka hälften av de 149 kolonier som är kända genom tiderna har i något skede av sin historia utsatts för olagliga störningar, men efter 2010 har förföljelsen minskat betydligt. 39 procent av kolonierna och 43 procent av bona låg i fågelskyddsområden 2022.

Skarven häckar vanligtvis  första gången vid tre års ålder. Häckningsperioden är lång: de tidigaste honorna kan börja lägga ägg redan i början av april om isläget tillåter och de sistade sista ungarna blir flygga först under den senare hälften av juli. Ruvningen varar en knapp månad och ungarna blir flygga vid två månaders ålder. Under  störningsfria förhållanden producerar skarven i genomsnitt  cirka två flygande ungar per inledd häckning, då äggens genomsnittsantal är 3–4 (1–6) ägg.

Bild

Flyttning och övervintring

Skarvarna som häckar i Finland övervintrar huvudsakligen i Medelhavsområdet och Centraleuropa. sSkarven anländer till sina häckningsplatser under den senare hälften av mars och i april, beroende på isläget. Höstflyttningen inleds redan under den senare hälften av juli, kulminerar i augusti och början av september och avslutas huvudsakligen före utgången av oktober.

En betydande andel av den rikliga skarvflytten i Bottniska viken under våren och hösten utgörs av den underart som häckar vid norra Norges och nordvästra Rysslands kust. Under flyttperioderna påträffas underarten flockvis även i insjöarna.

Enligt Sykes uppföljningar övervintrade som mest 2 000–3 000 skarvar på Åland ännu under de första åren av 2000-talet, men senare har det bara funnits några hundra övervintrande individer. Antalet övervintrare är litet även i våra övriga kust- och skärgårdsområden.

Mer information om skarvens vår- och höstflyttning

• Hangö fågelstations HAAHKA-muuttoselain  [storskarv] (haahka.halias.fi)

Fiskbestånd och fiske

Skarven livnär sig enbart på fisk. En  fullvuxen skarvs näringsbehov är cirka 400 (350–500) gram per dygn. Skarvarna fångar fisk genom att dyka, ofta i grunda vattenområden, på högst 10–25 meters djup. Under häckningen utgörs födan av några fiskarter, beroende på vilka arter som är talrikast inom repektive områden och tidpunkter.. Skarven har konstaterats äta åtminstone 34 olika fiskarter i Finland. Utgående ifrån satellitobservationer har skarvhonor observerats röra sig i regel på 5–10 kilometers avstånd från häckningskolonin, medan en individ i Kvarken observerats 30 kilometer från häckningsplatsen. Avståndet beror uppenbarligen på tillgången av lämplig  fiskföda för ungarna i häckningskolonins omkringliggande vatten.

Bild

Miljö

Eutrofiering

Stora skarvkolonier producerar rikligt med fosfor- och kvävehaltig avföring inom  ett litet område, och därför stiger näringshalterna enligt undersökningar i koloniernas omedelbara närhet. Liksom andra fågelarter som livnär sig på fisk och vars individantal är betydligt större i våra havsområden, återvinner storskarven näringsämnena i havet, varvid näringshalterna inte stiger i ett större område. Skarvkolonierna kan dock förstärka eutrofieringen  lokalt om kolonierna är belägna i slutna vattenområden och skarvarna jagar  födan utanför häckningsområdet. pesimäalueensa ulkopuolelta.

Häckningskoloniernas olägenheter för bosättningen

Stora skarvkolonier orsakar luktolägenheter. Olägenhetens omfattning påverkas förutom av kolonins storlek även av dess avstånd från bosättningen och väderförhållanden, såsom vind och fuktighet. Största delen av fritidsbostäderna och bostäderna ligger över en halv kilometer från skarvkolonierna. I och med att  skarven sprider sig allt längre in i skärgården närmare fastlandetantas skarvens luktolägenheter öka i framtiden.

Skarven kan ge upphov till hälsorisker, ifall den etablerar sig på en bebodd ö  och där med sprider sin avföring här. Skarven kan även orsaka materiella skador genom att samla grenar till sina bon i trädgårdar eller till och med bygga bon i träden och slutligen orsaka dessas  död. Det är dock sällsynt att en skarvkoloni etablerar sig på en bebodd ö.

Landskapet

Numera häckar cirka hälften av skarvkolonierna på trädlösa skär, varvid deras inverkan på landskapet förblir mindre än på trädbevuxna öar. Ansamling av sur avföring och brytandet av kvistar leder till trädens död inom några år efter att skarven byggt bon i dessa.bryts , vilket leder till. Å andra sidan brister de näringsrika öarna  ut i ny blomsterprakt redan inom ett par år efter att skarvarna övergett häckningsplatsen.

Övrigt fågelbestånd

Andra fågelarter har redan tidigare anpassat sig till samexistens med skarven, till exempel på norra Atlantens fågelberg. Enligt Sykes uppföljningar har också antalet par av typinvånare, måsar och sjöfåglar, på Finlands fågelskär förblivit livskraftiga på över en halv hektar stora skarvsskär. Bara på de allra minsta skären avnågra ars storlek, ryms knappt några andra häckande arter, om skarvkolonin växt sig stor på dem. Skarven häckar årligen endast på 70-90 stycken skär i Finland och skarvens har där med ingen betydande inverkan på de övriga skärgårdsfåglarnas häckningsbestånd. Skärgårdsfågelbeståndets utveckling förändras ständigt, oberoende av skarvens förekomst.

Bild

Alkor är sårbara för minkens predation och de kan hastor nytta av att häcka i och utnyttja det skydd som storskarvskolonierna erbjuder. Sillgrisslan, som klassificerats som starkt hotad i Finland, är ett gott exempel på detta, eftersom den sett en betydande beståndsökning i östra Finska viken genom att häcka på skarvskär.

Växtlighet

Skarvar anklagas ofta för att förstöra skärgårdsnaturen. Skarvens häckningsområden syns i landskapet och luktar sommartid. Denna olägenhet  gäller årligen mindre än hundra hektar längs  Finlands kustområden. Olägenheterna upplevs naturligtvis som störst i den omedelbara närheten av mänsklig bebyggelse.

Skarven orsakar förändringar i växtligheten, men olägenheterna är små. När skarven har etablerat sig på ett häckningsskär lider först träden och buskarna, i huvudsak tall, ställvis även björk, klibbal, gran och hägg, som är de mest synliga förlorarna på häckningsskären.. Den kraftigt alkaliska avföringen  och kapningen av grenar för bobygge  leder till att boträden dör inom några år. Inte heller skogsris, såsom lingon eller kråkbär, tål de överflödigalämningarna . Risen lider dock också på skär som bebos av måskolonier. Grässtammade växter dör också förr eller senare på tätt bebodda skarvskär till följd av riklig avföring.

Bild

Växterna klarar sig dock direkt utanför de tätt bebodda skarvskären. Frånsett de allra minsta häckningsskären intar skarven i allmänhet inte hela skärets areal för häckningen. I skärgårdsnaturen finns flera växtarter som trivs på fågelskären och som drar nytta av avföringens höga kvävehalter och utnyttjar det effektivt i sin egen tillväxt, samtidigt som de bromsar upp och förhindrar att näringsämnen rinner ut i havet. Dessa växtarter som nyttjas av fågelskärens avföring  kallas ornitokoprofiler. De nyttjas i samma utsträckning av såväl måsarnas som skarvens avföring. Enligt undersökningar har över hälften av växterna på skarvskären nyttjats av avföringen och endast ett fåtal arter försvinner från enskilda skär på grund av skarven.

Växtligheten har också en förmåga att snabbt återhämta sig när skarven flyttat till andra områden  för att häcka. Höstens och vinterns regn späder ut och sköljer bort avföringen , och de grässtammade växterna frodas redan efter ett par år. Förnyelsen av det långsamt växande trädbeståndet räcker längre, till och med tiotals år.

Havsörnsbeståndet har ökat i hela Östersjöområdet särskilt under 2010-talet. Både i västra och östra Finska viken, i Skärgårdshavet, i Bottenhavet och i Kvarken kan havsörnens inverkan ses i flera kolonier.

Lokalt har jakten lett till en betydande minskning av skarvkolonierna och en försämrad häckningsframgång, vilket lett till färre ungar eller totalt misslyckade häckningar.  Då havsörnens jagar i skarvkolonierna, utsätts skarvens bon även för för predation av måsar och kråkfåglar.

Bild

Havsörnen kan försämra eller förhindra storskarvens häckning genom att skrämma fåglarna före äggläggningen och senare genom att äta både ägg och ungar. Unga havsörnar som inte ännu häckar, orsakar ofta mest olägenheter för skarvkolonierna. I enskilda kolonier har man observerat att till och med tiotals havsörnar jagat samtidigt. Till exempel i Nagu i Pargas ledde detta till att en koloni med 2 000 skarvpar kollapsade och slutligen till att häckningen upphörde inom sex år.

Havsörnen påverkar också skarvkoloniernas placering och häckningsbeteende. I synnerhet i Skärgårdshavet och västra Finska viken har kolonierna närmat sig kusten betydligt under 2010-talet och det har blivit vanligare att häcka i träd i och med att kolonierna i den yttre skärgården har ödelagts.

• Ericson P.G.P. & Hernandez-Carrasquilla F. (1997) Subspecific identity of prehistoric Baltic Cormorants Phalacrocorax carbo. ARDEA 85 (1) : 1 - 7.
• Rusanen P, Mikkola-Roos M, Asanti T (1998)  Merimetso Phalacrocorax carbo - musta viikinki. Merimetson kannan kehitys ja siihen vaikuttavat tekijät Itämeren piirissä ja Euroopassa Suomen ympäristö 182.

• Bregnballe T, Lynch J, Parz-Gollner R, Marion L, Volponi S, Paquet J-Y, Carss D N, van Eerden M R (eds.) (2014) Breeding numbers of Great Cormorants Phalacrocorax carbo in the Western Palearctic, 2012­-2013 (pdf) IUCN-Wetlands International Cormorant Research Group Report. Scientific report from DCE – Danish Centre for Environment and Energy, Aarhus University. No. 99
• Rusanen P (2014) Status of the breeding population of Great Cormorants in Finland in 2012 (pdf) In: Bregnballe T, Lynch J, Parz-Gollner R, Marion L, Volponi S, Paquet J-Y, Carss D N, van Eerden M R. (eds.) Breeding numbers of Great Cormorants Phalacrocorax carbo in the Western Palearctic, 2012–2013. IUCN-Wetlands International Cormorant Research Group Report. Scientific report from DCE – Danish Centre for Environment and Energy, Aarhus University. No. 99: 103–107.
• Rusanen P, Mikkola-Roos M, Ryttäri T (2012) 
  Merimetsokannan kehitys ja siihen vaikuttavat tekijät Itämeren piirissä (pdf, 2 MB)

   Linnut-vuosikirja 2011: 116–123.

• Lehikoinen A (2006) 
  Cormorants in the Finnish archipelago (pdf, 241 kB)

   Ornis Fennica 83: 34–46.

• Rusanen P, Mikkola-Roos M, Asanti T (2002) 
  Merimetso – matkalla maineeseen? (pdf, 857 kB)

   Linnut-vuosikirja 2001: 37–41.

• Rusanen P, Mikkola-Roos M, Asanti T (1998) 
  Merimetsokannan kehitys ja siihen vaikuttavat tekijät Itämeren piirissä (pdf, 2 MB)

   Linnut-vuosikirja 1997: 25–38.

• Rusanen P, Mikkola-Roos M, Asanti T (1998)  Merimetso Phalacrocorax carbo - musta viikinki. Merimetson kannan kehitys ja siihen vaikuttavat tekijät Itämeren piirissä ja Euroopassa Suomen ympäristö 182.

Konsekvenser för fiskbeståndet

• Salmi J A, Auvinen H, Raitaniemi J, Lilja J, Maikola R (2013) Merimetson ravinto ja kalakantavaikutukset Saaristo- ja Selkämerellä RKTL:n työraportteja 19/2013.
• Salmi J A (2011) Merimetson (Phalacrocorax carbo (L.)) ravinto Suomen rannikkovesissä Pro gradu -tutkielma. Jyväskylän yliopisto, Akvaviittiset tieteet.
• Korhonen K (2010) Merimetson (Phalacrocorax carbo sinensis) poikasajan ravinnonkäyttö Saaristomerellä kesinä 2009–2010 Opinnäytetyö (AMK), Turun ammattikorkeakoulu, kala- ja ympäristötalous.
• Heikinheimo O, Marjomäki T J, Olin M, Rusanen P (2022) Cormorant predation mortality of perch (Perca fluviatilis) in coastal and archipelago areas, northern Baltic Sea ICES Journal of Marine Science 79(2): 337–349.
• Veneranta L, Heikinheimo O, Marjomäki T J (2020) Cormorant (Phalacrocorax carbo) predation on a coastal perch (Perca fluviatilis) population: estimated effects based on PIT tag mark-recapture experiment ICES Journal of Marine Science 77(7-8): 2611–2622.
• Lehikoinen A, Heikinheimo O, Lehtonen H, Rusanen P (2017) The role of cormorants, fishing effort and temperature on the catches per unit effort of fisheries in Finnish coastal areas Fisheries Research 190: 175–182.
• Heikinheimo O, Rusanen P, Korhonen K (2016) 
  Estimating the mortality caused by great cormorant predation on fish stocks: pikeperch in the Archipelago Sea, northern Baltic Sea, as an example (pdf, 2 MB)

   Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Scienses (CJFAS) 73: 1–10.

• Salmi J A, Auvinen H, Raitaniemi J, Kurkilahti M, Lilja J, Maikola R (2015) Perch (Perca fluviatilis) and pikeperch (Sander lucioperca) in the diet of the great cormorant (Phalacrocorax carbo) and effects on catches in the Archipelago Sea, Southwest coast of Finland Fisheries Research 164: 26–34; Heikinheimo O, Lehtonen H (2016) 
  Overestimated effect of cormorant predation on fisheries catches (pdf, 470 kB)

   Comment to the article by Salmi J A et al (2015). Fish. Res.; Salmi J A, Auvinen H (2016) 

  Comments on the criticism in ‘Overestimated effect of cormorant predation on fisheries catches’ presented by Heikinheimo and Lehtonen (pdf, 220 kB)

   Fish. Res.

• Lehikoinen A, Heikinheimo O, Lappalainen A (2011) Temporal changes in the diet of great cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis) on the southern coast of Finland – comparison with available fish data Boreal Environment Research 16 (suppl. B): 61–70.

Konsekvenser för växtligheten

• Gagnon K, Virtanen E A, Rusanen P, Nurmi M, Viitasalo M, Jormalainen V (2020) Cormorants have negligible seascape-scale impacts on benthic vegetation communities Marine Ecology Progress Series Vol. 654: 195–207.
• Ryttäri T (2020) Kirkkonummen Gaddenien merimetsoyhdyskunnan kasvistoseuranta 2006–2020. Muistio, Suomen ympäristökeskus (pdf, 642 kB)
• Ryttäri T (2011) Merimetson kasvistovaikutukset Suomenlahden saaristossa 1998–2010 Suomen ympäristö 20/2011.

• Rusanen P (2022) 
  Cormorant White tailed eagle interactions in the Baltic Sea effects in Finland (pdf, 377 kB)

   Presentation at SYKE 3.2.2022.

• Bregnballe T, Tofft J, Kotzerka J, Lehikoinen A, Rusanen P, et al. (2021) Occurrence and Behaviour of White-Tailed Eagles Haliaeetus albicilla in Great Cormorant Phalacrocorax Carbo Sinensis Colonies in Countries around the Baltic Sea. Ardea 109(3): 565-582.
• Juvaste R (2021) 
  Havsörn predator på storskarv (pdf, 3 MB)

   Vår Fågelvärld 2.2021: 54.

• Badawieh O (2020) Merikotkan (Haliaeetus albicilla) ja merimetson (Phalacrocorax carbo) peto-saalissuhde Suomen rannikolla Pro gradu -tutkielma, Turun yliopisto, Biologian laitos.