Långlivade organiska föreningar (POP)
POP-föreningarna är de allra mest skadliga miljögifterna, eftersom de överlever länge i miljön och i små koncentrationer kan orsaka olägenheter för människor och miljön. De har konstaterats orsaka utvecklings- och fortplantningsstörningar hos djur och kan också ha samma verkningar på människan. Man känner dock ännu inte till ämnenas alla långtids- och samverkan.
Olägenheterna stävjas med internationellt samarbete
POP-föreningarna sprids långt från de ursprungliga utsläppskällorna och särskilt mot polarområdena. Ingen stat eller område kan ensam lösa de miljö- och hälsoproblem som POP-föreningarna orsakar, utan det behövs åtgärder på ett internationellt plan för att begränsa dem. POP-föreningar begränsas genom två olika konventioner: den globala Stockholmskonventionen samt konventionen om långväga gränsöverskridande föroreningar som lyder under FN:s ekonomiska kommission för Europa.
Stockholmskonventionen
Konventionen som slöts i Stockholm 2001 förbjuder eller begränsar kraftigt produktionen, användningen, handeln och utsläppen av POP-föreningar. Konventionen trädde i kraft i maj 2004 och den är ett av de mest omfattande miljöavtalen. Totalt 186 länder (inkl. EU) har ratificerat konventionen i fråga om åtminstone de ursprungliga 12 ämnena. För närvarande är användningen av 31 ämnen eller ämnesgrupper begränsad i konventionen. Alla parter har dock inte förbundit sig att minska utsläppen av alla ämnen som senare tillsatts i avtalet. Parterna ska göra upp en plan för hur förpliktelserna ska uppfyllas.
I den ursprungliga konventionen ingick tolv av de farligaste kemikalierna, kallade "the dirty dozen", som till största delen består av bekämpningsmedel som numera har tagits ur bruk:
- aldrin
- dieldrin
- endrin
- DDT
- heptaklor
- klordan
- mirex
- toxafen
- hexaklorbensen
- PCB
- dioxiner
- furaner
Parterna kan genom ett avtal föreslå att begränsa kemikalier vars långväga spridning anses orsaka så betydande miljö- eller hälsoolägenheter att en internationell begränsning är motiverad. Avtalets vetenskapliga kommitté (POPs Review Committee eller POPRC) bedömer förslagen till nya kemikalier och gör vid behov ett förslag till begränsning för avtalsparterna. Begränsningar och tillåtna undantagsanvändningar avtalas i förhandlingar mellan parterna (s.k. Conference of the Parties eller COP).
Följande kemikalier har lagts till i Stockholmskonventionen efter år 2009:
- lindan, (HCH), tillagd i Stockholmskonventionen 2009
- alfa- och beta-HCH (hexaklorcyklohexan), 2009
- perfluoroktansulfonsyra och dess derivat (PFOS), perfluoroktansulfonylfluorid (PFOSF) 2009
- bromerade flamskyddsmedel (PBDE), 2009
- penta- och oktabromdifenyleter, 2009
- hexabrombifenyl (HBB), 2009
- klordekon, 2009
- pentaklorbensen (PeCB), 2009
- endosulfan, 2011
- hexabromcyklododekan (HBCD), 2013
- pentaklorfenol PCP och dess salter, 2015
- hexaklorbutadien HCBD, 2015
- klorerade naftalener CN, 2015
- dekabromdifenyleter DeBDE, 2017
- kortkedjiga klorparaffiner SCCP, 2017
- perfluoroktansyra (PFOA), dess salter och föreningar som liknar PFOA, 2019
- dikofol, 2019
- pefluorhexansyra (PFHxS), dess salter och föreningar som liknar PFHxS, 2022
De nya begränsningarna träder i kraft när parterna ratificerar ändringarna i sin nationella lagstiftning. I Europeiska unionen inkluderas förpliktelserna i Stockholmskonventionen i POP-förordningen (EU) 2019/1021 (upphävde den gamla POP-förordningen (EG) 850/2004).
FN:s ekonomiska kommission för Europas POP-protokoll
I den FN underställda ECE:s (Ekonomiska kommissionen för Europa) konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar tillades ett protokoll om POP-föreningar i Århus 1998. Protokollet som begränsar användningen och utsläppen av POP-föreningar trädde i kraft i oktober 2003 och har för närvarande 29 parter.
Det förnyade protokollet trädde tillsammans med de nya begränsningarna i kraft i juli 2012 när POP-förordningen (EG) 850/2004 ändrades genom förordningen (EG) 519/2012. Med undantag av PAH-föreningar begränsas alla andra ämnen i protokollet numera genom Stockholmskonventionen.
EG:s förordning om begränsning av svårnedbrytbara organiska föreningar (den s.k. POP-förordningen)
Skyldigheterna enligt Stockholmskonventionen och FN:s ekonomiska kommission för Europas POP-protokoll har införts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1021 om svårnedbrytbara (långlivade) organiska föreningar (omarbetad). Den omarbetade förordningen upphävde den gamla POP-förordningen (EG) 850/2004. Förordningen gäller som sådan i Finland och i alla EU-länder och är det viktigaste lagstiftningsinstrumentet med tanke på en begränsning av POP-föreningar.
Enligt kemikalielagen är Finlands miljöcentral (Syke) behörig myndighet för POP-förordningen, dock så att miljötillståndsmyndigheterna enligt miljöskyddslagen (527/2014) är behöriga myndigheter enligt artikel 7 om avfallshantering av avfall som innehåller POP-föreningar. Marknadstillsynen över POP-föreningar hör däremot till Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes). Syke ansvarar för uppföljningen av och informationen om verkställandet av POP-förordningen och har ett nära samarbete med andra myndigheter.
Nyheter
Utgivare