Biologisk mångfald tryggar förutsättningarna för liv på jorden

Det finns mycket mångsidiga biotoper i Sydvästra Finland. I Egentliga Finlands kustområden finns ädellövskogar som kräver ett varmt klimat och där det finns flera sådana utrotningshotade arter som bara påträffas i den sydligaste delen av Finland. Skärgårdshavet och Bottenhavet är unika natur- och landskapsenheter även globalt. I Egentliga Finland kännetecknas inlandet av av åsbildningarna i Salpausselkä och ådalarna i de öppna åkerlandskapen. I Norra Satakunta finns rikligt med myrar, mer vildmarksliknande områden samt åsbildningar.  I Sydvästra Finland finns särskilt värdefulla vårdbiotoper och solexponerade områden där en nationellt betydande del av Finlands hotade arter förekommer.

Arter i Egentliga Finland och Satakunta

Det finns många hotade arter i Egentliga Finland och Satakunta. I synnerhet är många arter som förekommer i skärgårdsmiljöer, vårdbiotoper och södra lundar beroende av att de platser där de förekommer i sydvästra Finland och Satakunta bevaras.

Mnemosynefjärilen (Parnassius mnemosyne) är en stor dagfjäril som har minskat i antal och är hotad i stora delar av Europa.  Den är en av de arter som kräver ett strikt skydd enligt EU:s habitatdirektiv. I Egentliga Finland flyger mnemosynefjärilen på vissa platser i juni i Houtskärområdet, Rimito skärgård och på den norra sidan av Nagu och Korpo huvudöar samt i områden för Halikko å och Rekijoki i Somero. I Satakunta finns arten i Raumo och Euraåminne Artens larv äter stor nunneört och förekomsten av mnemosynefjäril är också strikt bunden till denna växt som blomstrar på våren och som senare vissnar snabbt samt till ett halvöppet landskap.

När man rör sig i Skärgårdshavet kan man om man har tur se växten Adam och Eva  Dactylorhiza sambucina (europeisk spindel). Arten blommar från mitten av maj till juni. Adam och Eva har två färgformer, röd och ljust gulaktig, varav den röda är vanligare. Adam och Eva växer på platser där det finns kalk i jorden och där jorden inte är sur. På grund av dessa krav finns det också endast få lämpliga livsmiljöer för Adam och Eva och helst växer den i välskötta traditionella landskap såsom på ängar, i hagar, lövängar och öppna färska ängar.

Det finns ett mångsidigt fågelbestånd i Egentliga Finland och Satakunta. Här häckar en betydande del av Finlands skärgårdsfåglar, fastlandets mångsidiga biotoper erbjuder häckningsområden för arter som trivs i mark- och insjölivsmiljöer och särskilt på kusten kan man på våren och hösten följa fågelflyttningar. Skäggmesen (Panurus biarmicus) med sitt roliga utseende häckar i kustens vidsträckta vassområden i ett korgliknande bo som byggs på vass. Silltrutsstammen (Larus fuscus) har minskat kraftigt och numera är arten starkt hotad. Finland är ett mycket viktigt häckningsområde för silltruten, eftersom en tredjedel av beståndet av fuscus-underarten häckar i Finland. I de gamla lövskogarna i Egentliga Finland och Satakunta påträffas gråspett (Picus canus).

Särdrag för Egentliga Finland och Satakunta 

Marin undervattensnatur

Skärgårdshavets och Bottenvikens undervattensnatur består av en helhet med olika livsmiljöer. I Skärgårdshavet förändras skärgården från inre skärgård till mellanskärgård och vidare till yttre skärgård, där vattnet är som klarast och salthalten högre. I Skärgårdshavet minskar avrinningar och åvatten från land i inre skärgården salthalten och gör vattnet grumligare. I den inre skärgården blir vattnet också varmare eftersom vattnet är grunt och öarna ger skydd. När man åker utåt öppnar sig havet och vattnet byts ut mer. I Bottenhavet förändras skärgården å ena sidan från kusten mot det öppna havet, men också från söder mot norr. Salthalten i Bottenhavet sjunker i norr, där effekten av sötvatten från åar och avrinning från land är större än saltvattnets effekt från södra Östersjön. Många marina arter trivs bara i de södra delarna av Bottenhavet och arterna förändras mer till att likna arter i insjöar i norr.

I Skärgårdshavet och Bottenhavet förekommer bland annat bandtångsbottnar, blåstångbottnar och rödalgsbottnar. Nyckelarterna i dessa biotoper är viktiga för bevarandet av den biologiska mångfalden. De ger näring och skydd för många ryggradslösa djur och fiskyngel. Övergödning och därav följande vattengrumling samt en ackumulering av ettåriga trådalger hotar bandtångsbottnar och blåstångbottnar. Andra åtgärder som gör vattnet grumligare, såsom muddring och dumpning, begränsar också förekomstzonen för arter som behöver ljus. Dessutom lider bandtång av ankring som river upp rötterna av växter som lever på sandbottnar.

Tryggande av Östersjöns mångfald kräver inte bara god vattenkvalitet utan också bevarande av olika livsmiljöer. Fiskbestånden är beroende av lämpliga fortplantningsområden som ofta ligger vid kusten. Den mångsidiga havsmiljön kan anpassa sig till klimatförändringen och till och med bekämpa den. Havets primärproducenter, såsom fytoplankton och kärlväxter, fungerar som kolsänkor. Friska, syrerika bottnar sedimenterar näringsämnen och kol, medan åter döda bottnar frigör metan och näringsämnen och påskyndar därmed klimatförändringen och övergödningen.

Vårdbiotoper

Egentliga Finland, Satakunta och skärgården är kulturhistoriskt ett gammalt område, där det har funnits mänsklig bosättning och boskap redan länge. I Egentliga Finland har människan i årtusenden ändrat miljön genom sin verksamhet, använt ängsmarker som betesmark för boskap och slagit hö som vinterfoder. Boskapshållningens långa historia tillsammans med det milda klimatet har skapat de mest artrika vårdbiotoperna i vårt land. Egentliga Finland kännetecknas av ängar längs åar, små men artrika ängar, vidsträckta ängsmarker längs kusten som är viktiga för fåglar och skärgårdens betesmarköar, där den kalkrika effekten upprätthåller ett unikt växt- och djurartbestånd. Rekijoki i Salo med sina blomstrande ängar längs åstränderna är ett av de mest värdefulla vårdbiotoplandskapen i Finland.

I Satakunta har antalet vårdbiotoper minskat betydligt, men i synnerhet havsstrandängarnas och ådeltans omfattande och öppna strandängar är viktiga områden för fåglar. Betesdjur håller ängarna vid havet lågväxande, vilket skapar häcknings- och viloplatser för tusentals fåglar. Till exempel sydlig kärrsnäppa, som helt riskerar att försvinna ur vårt land, behöver strandängar som livsmiljö. I Ytterö vid Bredviksfjärden i Björneborg har den sydliga kärrsnäppan ännu lyckats häcka och i och med vård önskar man att artens livsmöjligheter blir bättre. Också olika skogsbetesmarker, hagmarker, ängar och fält berikar landskapet.

Vårdbiotoper förutsätter betande boskap eller slåtter för att överleva. Gårdar med djuruppfödning har en nyckelposition i att bevara dessa värdefulla livsmiljöer. Med stöd för vård av vårdbiotoper stöds även självförsörjning inom matproduktionen och möjliggörs ett arttypiskt liv för betande djur.

Högmossarna i Satakunta

I Satakunta finns det fler skogs- och myrområden än i Egentliga Finland. Myrarna i Satakunta är främst högmossar. Högmossarna är karga växtmiljöer. De centrala delarna av högmossarna får inte näringsämnen från mineraljordområdena omkring dem, utan på högmossar måste växtsamhällena i regel klara sig med regnvatten, snö som smälter på plats och de knappa näringsämnen som finns i torv. Vid kanten av högmossen finns områden som får avrinningsvatten från omgivningen och dessa mossområden är mer näringsrika än den övriga mossen. På grund av sin näringstäthet har kanterna av högmossar ofta dränerats och gjorts om till åkrar eller skogsbruksmark, och kvar finns endast få högmossar i naturtillstånd.

På en högmosse kan man observera olika slags myrnaturtyper – trädlösa vitmossmyrar, glest trädbevuxna högmossar och vid kanterna rismyrar med tätare skog. På högmossarna särskilt i Norra Satakunta finns det gölar som emellanåt kan vara stora, och de gör det svårare att röra sig på mossarna. Man kan bekanta sig med högmossar till exempel på Isoneva i Påmark eller i Puurijärvi och Isosuo nationalpark i Isosuo i Vittis.

Ädelträdslundar

Ädelträdslundarna är de mest mångsidiga livsmiljöerna i den finländska naturen. Ädelträdslundar finns endast i de södra delarna av Finland, mest i sydvästra Finland och på Åland. Ädelträdslundarna delas upp enligt den dominerande ädelträarten till exempel i ek-, lönn- och hasselbuskelundar. Ofta växer det två eller till och med tre ädelträdsarter i ädelträdslundar. Som blandbestånd växer det andra lövträdsarter och ofta även gran.

Den tidiga våren är speciell i ädelträdslundar. Den ljusa skogsbottnen fylls av blommande gul-, vit- och blåsippor samt gullvivor, vårlök, svalört, lungört, nunneört och vårärt. På sommaren är växtligheten under de skuggiga trädkronorna mer ensidig. Tack vare ädelträdens livslängd, strukturen på deras stammar och bark, avrinningsvattnets sammansättning och olika stadier av murkna träd erbjuder ädelträden mångsidiga livsmiljöer för många sällsynta svamp-, lav- och mossarter samt ryggradslösa djur. I ädelträdslundarna trivs även ett rikligt och mångsidigt fågelbestånd.

Tidigare har det funnits fler ädelträdslundar, men på grund av sin bördiga jord har lundarna röjts till åkrar och ängar. Man kan bekanta sig med ädelträdslundar till exempel i Runsala i Åbo, där skalbagge- och svamparter som är beroende av murkna ädelträd är rikligare än någon annanstans i Finland.  Det finns ädelträdslundar också i Salo i Vaisakko naturskyddsområde.

Hur främjas biologisk mångfald i Egentliga Finland och Satakunta?

I Egentliga Finland främjas biologisk mångfald med hjälp av livsmiljöprogrammet Helmi samt METSO-programmet och VELMU-programmet. NTM-centralen i Egentliga Finland genomför också ett aktivt projektarbete för att främja biologisk mångfald.

I Skärgårdshavet inleddes en kartläggning av mångfalden i den marina undervattensnaturen. Kartläggningen genomförs av VELMU-programmet. Syftet med kartläggningen har varit att utreda förekomsten av arter och deras livsförhållanden för att säkerställa att de bevaras. Som resultat av arbetet har man bland annat tagit fram modeller för sannolik förekomst av biotoper och arter. Dessutom har detta gjort det möjligt att upptäcka ekologiskt eller biologiskt betydelsefulla marina undervattensnaturområden.

I livsmiljöprogrammet Helmi vårdas, restaureras och återställs hotade biotoper och livsmiljöer för arter. Åtgärderna riktas i Egentliga Finland till vårdbiotoper, fågelvatten, småvatten, skogar och myrar.

Med METSO-programmet tryggas skogarnas mångfald genom att skydda skogarnas naturvärden utgående från frivillig verksamhet och mot ersättning.

Flygekorren skyddas i Flygekorre-LIFE-projektet som fortsätter till 2025. Det bästa sättet att skydda flygekorren är att trygga dess livsmiljöer. Ett av de största hoten mot flygekorren är minskade och fragmenterade lämpliga livsmiljöer. Att säkra dessa livsmiljöer och deras nätverk är ett hållbart sätt att främja skyddet av flygekorren. Flygekorre-LIFE-projektet försöker svara mot dessa utmaningar med hjälp av samarbete. I projektet deltar centrala aktörer från Finland och Estland såväl inom markanvändnings-, skogsbruks- som naturskyddssektorerna. Fokusområden för verksamheten är att förebygga och fördröja att livsmiljöerna minskar och fragmenteras, öka samarbetet mellan olika aktörer, förbättra tillgången till information om flygekorren, utveckla nya metoder och verktyg för markanvändning och planering som beaktar flygekorren samt öka informationsutbytet och en positiv inställning till skydd av flygekorren.  NTM-centralen i Egentliga Finlands åtgärder i Flygekorre-LIFE-projektet fokuserar på Rekijokiområdet i Salo och Somero. Projektet finansieras huvudsakligen av EU LIFE Natur-programmet.

I Freshabit LIFE IP-projektet har man utfört ett mångsidigt naturskyddsarbete för åar och bäckar och deras omgivningar. I Satakunta vid Karvianjoku har man restaurerat allt som allt nio kilometer av Karvianjokis sidofåror och vid Kiskonjoki i Egentliga Finland har vattendragsrestaureringar gjorts på en sträcka på cirka en kilometer. I Kiskonjoki har det också byggts två fiskvägar.  Sammanlagt cirka 110 hektar av värdefulla naturliga miljöer fridlystes och gjordes om till naturskyddsområden. Den största delen av dem är små och värdefulla öringbäckar. I projektet samlades in flodpärlmusslor från Karvianjoki och de började föröka sig på forskningsstationen i Konnevesi. Arbetet fortsätter i LIFE Revives-projektet, där livsmiljöer för flodpärlmusslor och öringar restaureras. Flodpärlmusslor som har odlats i Karvianjoki och Konnevesi ska till slut planteras tillbaka i Karvianjoki. Dessutom är målet att dressera en flodpärlmusselhund som ska kunna hjälpa forskningsdykare att hitta flodpärlmusslor.