Biologisk mångfald tryggar förutsättningarna för liv på jorden
Allt börjar med geologi
Grunden för den biologiska mångfalden finns i marken. Jordmånen och berggrunden – tillsammans med klimatet – skapar ramvillkoren för allt liv. De dikterar miljöns fysiska egenskaper och dimensioner: mineraljordens kvalitet och tjocklek eller sjöbassängens djup. De bestämmer var vattnet står stilla och vart det rinner. Organismerna fortsätter sedan därifrån. Växter, djur, svampar och mikroorganismer fyller jorden eller vattnet och bearbetar levnadsförhållandena i sin omgivning. De skapar näringsvävar och andra förhållanden. Det uppstår ett fungerande ekosystem där varje organism har sin egen betydelse.
Hundratals naturtyper...
En viss fysisk miljö och de arter som är typiska för den bildar tillsammans en naturtyp. Naturtyperna representerar den övre nivån av mångfalden. De kan identifieras utifrån särdrag som är typiska för varje naturtyp, precis som arterna identifieras utifrån sina särdrag. En del av naturtyperna, till exempel torra moskogar, är mycket vanliga i Finland. Andra är väldigt ovanliga. Sammanlagt har cirka 400 naturtyper identifierats i Finland. Nästan hälften av dem klassificeras som hotade.
... tiotusentals arter...
Sedan livet uppstod på jorden har det gått mot en större artrikedom. Visserligen har det förekommit svackor på vägen: man känner till fem tidsperioder under jordens historia då ett stort antal arter har utrotats. Den senaste massförstörelsen orsakades av en asteroid som kolliderade med jorden för cirka 66 miljoner år sedan. Den utrotade dinosaurierna från jordens yta.
Idag lever uppskattningsvis 5–30 miljoner arter på jordklotet. Även i Finland är artrikedomen stor: cirka 48 000 arter, då mikroskopiskt små arter inte räknas med. Över hälften av Finlands arter är insekter och andra ryggradslösa djur. Näst mest finns här svampar, växter och alger. Däggdjur, fåglar, fiskar och andra ryggradsdjur är i minoritet: det finns endast drygt 400 arter av dem i Finland.
I Finland finns uppskattningsvis 48 000 arter
Över hälften av Finlands arter är insekter och andra ryggradslösa djur. I vårt land påträffas cirka 400 arter av ryggradsdjur, såsom däggdjur och fåglar.
... oändligt många genkombinationer
Artrikedomen hade inte kunnat utvecklas utan genetisk mångfald. Inom varje art förekommer genetisk variation; olika individer har något olika arvsmassa. Tack vare denna variation har arterna förutsättningar att förändras och anpassa sig till nya situationer och miljöförhållanden. När anpassningen framskrider uppstår nya artformer och underarter och slutligen nya arter. Utvecklingen förhindras om antalet individer i arten är mycket litet. När populationen krymper inskränks också dess genreserv. Detta kan vara ödesdigert för artens överlevnad.
En natur med biologisk mångfald är en värld av möjligheter
Alla nivåer av mångfald – naturtyper, arter och arvsmassa – är lika viktiga. De är också bundna till varandra. Naturtypernas riklighet och livskraft upprätthåller artrikedomen. Den genetiska arvsmassan tryggar å sin sida en enskild arts överlevnad. Människan har många skäl att värna om den biologiska mångfalden. En frisk och mångsidig natur garanterar att vi har en hälsosam luft att andas och rent vatten. Den producerar fisk och andra naturtillgångar och sköter pollineringen av många nyttoväxter.
Naturen skapar också förutsättningar för skogsbruk, turism och andra näringar. Den fungerar som en källa till rekreation och inspiration och är en del av vårt kulturarv. Naturens betydelse som kolsänka är oerhört viktig. Alla möjligheter som naturen erbjuder är ännu inte kända. Den levande naturen är som en bottenlös brunn av råvaror och insikter. Därifrån kan man hämta nya läkemedel och råvaror eller ta modell för utveckling av helt nya produkter.
Den sjätte utrotningsvågen pågår
Mänskligheten har behandlat naturen illa. Cirka en tredjedel av den biologiska mångfalden i världen har gått förlorad på grund av människans verksamhet. Den sjätte utrotningsvågen i jordens naturhistoria pågår. Ryggradsdjur försvinner cirka hundra gånger snabbare från jorden än vad som är naturligt.
Samma trend syns också hos andra organismgrupper. Över 300 arter har redan försvunnit i Finland och var nionde är hotad. Den framskridande förlusten av biologisk mångfald, i kombination med klimatförändringen, äventyrar människors hälsa och välfärd. När naturtyper och arter försvinner skadas ekosystemen och naturens kretslopp försämras. Matproduktionen försvåras, vilket ger upphov till miljöflyktingar och destabiliserar världsekonomin. Mänsklighetens framtida möjligheter minskar.
Varför minskar mångfalden?
Förlusten av biologisk mångfald beror huvudsakligen på att mänskligheten har tagit i bruk största delen av vår planets landyta och bearbetat den för hårt. Vilda växter och djur har tvingats ge vika för odlingsväxter och husdjur. Dessutom utnyttjas fiskbestånd och andra av naturens gåvor på ett ohållbart sätt. Naturen belastas också med utsläpp. Finland står inte utanför utvecklingen.
Även hos oss är den huvudsakliga orsaken till naturförlusten markanvändningen, framför allt skogsbruket och förändringarna inom jordbruket. Mycket natur hamnar också under byggande. Vägar och annan infrastruktur splittrar naturområden, dammar hindrar vandringsfiskarnas vandring. Eutrofieringen och klimatförändringen förändrar ekosystemen. Ett ytterligare hot orsakas av främmande arter som tar över livsrum från inhemska arter.
Det är möjligt att ändra riktning
Det gemensamma målet för Europeiska unionens medlemsländer är att stoppa förlusten av biologisk mångfald i Europa före 2030. Uppgiften kräver mycket arbete, men den är möjlig. Naturen kan utnyttjas på ett hållbart sätt och behandlas som en allierad, och inte som en fiende eller konkurrent. I Finland underlättas uppgiften av att vi har mycket kunskap om den biologiska mångfalden och hoten mot den. Vi följer noggrant tillståndet i naturen och förändringar i det med hjälp av ny teknik. De värdefulla naturområdena har kartlagts och skötselplaner har utarbetats för vattendragen. Hotbedömningen av Finlands arter hör till de mest omfattande i världen. Information skapar förutsättningar för rätt och effektiv verksamhet.
Kan vi vända utvecklingen?
För att bekämpa förlusten av biologisk mångfald förutsätts en liknande omfattande förändring i samhället som stävjandet av klimatförändringen. Den biologiska mångfalden måste beaktas i alla planer och projekt. Om skador på naturen inte kan undvikas, gottgörs de genom att återställa eller skydda ersättande naturområden på annat håll. En del av naturen ska lämnas helt och hållet orörd. Enligt Europeiska unionens biodiversitetsstrategi måste 30 procent av alla livsmiljöers areal skyddas. I Finland har vi ännu långt kvar till det målet.
Skyddsprocenten för Finlands markområden är nu cirka 14, och skyddet koncentreras till trädlösa och trädfattiga marker i norr. Cirka 11 procent av havsarealen är skyddad. En god nyhet är att tankesättet håller på att förändras. Vi förstår betydelsen av den biologiska mångfalden och många är också beredda att förändra och utveckla sina tillvägagångssätt. Det borde dock gå mycket snabbare än i nuläget för att stoppa förlusten av biologisk mångfald.
Utgivare
Biologisk mångfald - Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten
Särdragen hos de österbottniska landskapens livsmiljöer och arter
I Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbottens verksamhetsområde är naturen enligt landets förhållanden speciell och varierande. Landhöjningen, havets och isens påverkan ändrar ständigt levnadsförhållandena i synnerhet vid kusten och i skärgården. Områdets naturlandskap omfattar dessutom stora åar med biflöden, vidsträckta myrmarker och tämligen karga skogar. Vid kusten höjer sig den sydboreala skogszonen och i inlandet hör växtligheten hemma i den medelboreala zonen. I Södra Österbotten dominerar komplexen av högmossar och i Mellersta Österbotten vidsträckta komplex av aapamyrar. Sjöarna är få till antalet och typiskt för regionen är de vidsträckta odlingsområdena i ådalarna, där knapphändigt med vårdbiotoper har bevarats.
Den österbottniska kusten karakteriseras av arter och naturtyper som har anpassat sig till landhöjningen och brackvattnet. Kvarkens skärgård har valts till UNESCOs världsarvsförteckning uttryckligen som unikt exempel på ett område som har bearbetats av inlandsisen. Endemiska arter, dvs. inhemska arter, exempelvis gultåtel och strandögonströst, påträffas i synnerhet längs kusterna och i havsområdet. Största delen av arterna i Kvarkens havsområde är glacial- dvs. ishavshärstammande reliktarter. Sandstränder och -dyner påträffas i synnerhet i Nykarleby och Jakobstad. Av dessa har de mest representativa skyddats antingen som naturskyddsområden eller genom beslut om avgränsning av naturtyp enligt naturvårdslagen.
Österbotten har specialansvar för skydd av primärsuccessionsskogarna vid landhöjningskusten. De värdefullaste är objekt där successionsserien sträcker sig från buskage till gråals- eller klibbalslund via eventuella andra lövträdsskeden såsom björk och rönn vidare till barrträdsskedet, som i de flesta fall domineras av gran och i de kargaste områdena av tall. Hotade skogsarter, i synnerhet svampar och lavar, påträffas i synnerhet i gamla granskogar. Med tanke på de hotade arterna spelar aspen en betydande roll. I aspdungar påträffas exempelvis flygekorre och i synnerhet vid kusten också hotade gelélavar, aspfjädermossa och västlig njurlav.
I de österbottniska landskapen är myrmarkerna ett centralt element. Myrarna är dock utdikade i omfattande utsträckning, 66–68 % av myrmarkarealen i regionkommunerna är dikade. De största och värdefullaste högmosse- och aapamyrkomplexen har skyddats i myrskyddsprogrammet och Naturanätverket. I och med programmet för komplettering av myrskyddet har övriga värdefulla helheter som domineras av öppna myrar samt myrmarker vid landhöjningskusten identifierats, av vilka de sist nämnda har nationell och till och med internationell betydelse. Näringsrikare rikkärr påträffas knappast alls i området. Bland de ryggradslösa arterna finns fler hotade myrmarksarter: de sårbara fjärilsarterna kareltrågspinnare och gul myrmätare samt den starkt hotade vaxgul lavspinnare och den sårbara eklövsspindeln. I Österbotten har vi också specialansvar för hedvitmossan (starkt hotad), eftersom förekomsterna av denna marina art är koncentrerade till Södra Österbotten.
De värdefullaste fågelvåtmarkerna i NTM-centralen i Södra Österbottens område ligger vid kusten. De har riksomfattande betydelse för skyddet av många hotade vadarfåglar, exempelvis sydlig kärrsnäppa. Fågelsjöarna i inlandet har däremot betydelse i synnerhet för skyddet av hotade och regressiva sjöfåglar. De värdefullaste objekten har skyddats som en del av programmet för skydd av fågelrika vatten och nätverket Natura 2000.
De värdefullaste småvattnen i de österbottniska landskapen är öringsbäckarna i Suomenselkäområdet, gölområdena i de stora myrmarkerna och kustens flador och glosjöar som ständigt ändrar sin form. Småvattnens tillstånd förbättras med restaureringar inom ramen för HELMI-programmet.
De mest representativa livsmiljöerna som har bearbetats av traditionell markanvändning och det rikligaste hotade artbeståndet påträffas vid kusten och i skärgården i Österbotten och Mellersta Österbotten. I dessa områden är arterna mångartade och innefattar även hotade arter såsom glasört (starkt hotad). I inlandet är vårdbiotoperna sällsynta på grund av det intensiva jordbruket.
Hotade arter
I de tre landskapen finns 447 nationellt hotade och cirka 468 nära hotade arter. Av dessa fordrar 95 arter brådskande skydd.
Handlingsprogrammet för arter som kräver brådskande skydd skapar ramen för uppföljning och skötsel av förekomsten samt verkställande av skyddet. På basis av detta ansöks varje år pengar av miljöministeriet för att verkställa skyddet. Anslaget som står till buds har ökat från cirka 20 000 euro år 2020 till cirka 100 000 euro per år.
Näromgivningen runt kalkbrottet Huosianmaankallio i Vimpeli är ett speciellt ställe där det finns flera hotade arter. På området påträffas cirka 15 hotade och cirka 20 nära hotade samt cirka 20 regionalt hotade arter (vissa arter har klassificerats som både nära hotade och regionalt hotade). Eftersom det finns ett lagakraftvunnet gruvtillstånd för området, försöker man förena skyddet med gruvverksamheten. År 2022 utarbetas en skötselplan för området.
EU:s Life-projekt ger mer kraft för skyddet av flodpärlmusslan
Den starkt hotade flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera) är den finska naturens mest långlivade djurart. Flodpärlmusslan som lever till och med etthundra år mår bra enbart i ett fåtal åar i Finland. I Södra Österbotten finns två områden där det finns flodpärlmusslor, Esse å och Lappfjärds å. Områdena ingår också i nätverket Natura 2000.
Dessa förekomster av flodpärlmussla är delvis reproduktiva populationer som hotas av bland annat belastning från avrinningsområdet, försämrade levnadsförhållanden för öring och förändrat tillstånd i åfåran.
I projektet FRESHABIT LIFE IP flyttades ålderstigna flodpärlmusslor till Jyväskylä universitets forskningsstation i Konnevesi för att återhämta sig. Under höstarna 2016–2017 flyttades sammanlagt 200 musslor och från Lappfjärds å-Storå sammanlagt 47 musslor till renvattenbassängerna på forskningsstationen. Flodpärlmusslorna matades också med rätt föda. Musslorna från båda åarna lyckades föröka sig i de optimala förhållandena och efter det fortsatte uppfödningen på odlingsanläggningen i Bergen i Norge.
Arbetet för att rädda flodpärlmusslorna fortsätter: År 2021 fick NTM-centralen i Södra Österbotten understöd från EU:s LIFE-fond för att förbättra tillståndet i Lappfjärds å. I projektet LIFE Revives restaureras och stimuleras åarna med flodpärlmusslor i Birkaland. Projektet koordineras av Jyväskylä universitet. Projektet verkställer den nationella strategin och åtgärdsplanen för skydd av flodpärlmussla under åren 2020–2030. Planen blev färdig i början av år 2021.
Läs mer:
- Flodpärlmusslor födda år 2019 planterades ut i Esse å (pressmeddelande sttinfo.fi, 11.9.2024)
- LIFE Revives-projektet, Restaurering av flodpärlmusslans livsmiljöer (ntm-centralen.fi)
- Jokihelmisimpukoita toivotaan takaisin Pohjanmaan jokivesistöihin (bloginlägg på finska, wordpress.com)
- Jokihelmisimpukan eli raakun suojelun strategia ja toimenpidesuunnitelma 2020-2030 (på finska, valto.fi)
Glasörten drar nytta av betesgång
Glasörten är en ettårig, ovillkorlig halofyt med porös och flerledad stam. Arten växer i glesa växtfläckar på sandiga låglänta, siltblandade havsstränder. Glasörten är sällsynt, eftersom tidigare öppna stränder har växt igen på många ställen efter att strandbetesgången upphörde. På basis av den senaste hotgradsklassificeringen har arten bedömts vara starkt hotad. Det finns endast 37 platser där arten uppskattats förekomma. De flesta finns på Åland. Dessutom påträffas arten i Björneborg, Jakobstad, Siikajoki och Nykarleby.
Platserna där arten förekommer i NTM-centralen i Södra Österbottens område har följts upp, arten har flyttats och livsmiljöerna skötts i flera års tid. Senast inom ramen för HELMI-programmet har en skötselplan gjorts upp, på basis av vilken det befintliga betesområdet har utvidgats.
Hedvitmossa
Hedvitmossan är en starkt hotad och särskilt skyddskrävande art som trivs i instabila tillväxtmiljöer i marina områden. Hedvitmossan växer typiskt i täta, några kvadratdecimeter stora fläckar. Livsmiljöerna som passar för hedvitmossa har minskat kraftigt på grund av dikningar, torvutvinning och reglering av vattendragen. En stor del av hedvitmossans förekomster i Finland ligger i Södra Österbotten. NTM-centralen i Södra Österbotten axlar särskilt ansvar för att skydda arten. En del av förekomsterna ligger på objekt i förslaget till komplettering av myrskyddet och man strävar efter att skydda dessa i första hand genom bestående skydd. Vid behov kan förekomsten av hedvitmossa skyddas även genom att fatta ett beslut om avgränsning av den särskilt skyddade arten.
Sotnätfjäril
Kända förekomster av den i hela Nordeuropa sällsynta och hotade sotnätfjärilen (Melitaea diamina) i Finland finns främst i Teisko, Kangasala och Orivesi i Birkaland och Kristinestad i Österbotten. Under de senaste årtiondena har arten minskat kraftigt på grund av förändringarna inom jordbruket. Efter strukturomvandlingen inom jordbruket har fjärilens fuktiga och frodiga ängar och åkrar till stor del övergivits, vilket betyder att de hotar att växa igen.
Sotnätfjärilen har endast en värdväxt i finländska förhållanden, flädervänderot, som larverna använder som födoväxt. Med tanke på bevarande av sotnätfjärilen är det problematiskt att lämpliga livsmiljöer är få till antalet och att de ligger isolerade från varandra. Om stammen i ett område dör ut, blir ängarna i detta område inte bosatta på nytt.
Sotnätfjärilen är skyddad med stöd av naturvårdslagen och den klassificeras som en särskilt skyddskrävande art. I Södra Österbotten har man försökt trygga förekomsterna av sotnätfjäril främst genom att informera markägarna om arten och dess krav på livsmiljöer samt genom att ordna skötseln av de värdefullaste ängarna där sotnätfjäril trivs. En viktig skyddsmetod är att hålla ängarna där fjärilen trivs öppna med skilda skötselåtgärder. Grunden för arbetet är Helsingfors universitets analys av enskilda ängars betydelse för populationens bevarande. Avsikten är att bedömningen ska uppdateras under de närmaste åren.
Habitatdirektivet tryggar flygekorrens och åkergrodans föröknings- och rastplatser
Av arterna som är strängt skyddade på basis av habitatdirektivet är flygekorre (Pteromys volans) och åkergroda (Rana arvalis) vanliga i Södra Österbotten jämfört med övriga landet. Arterna framträder i samband med olika projekt som ändrar och omformar miljön såsom skogsbruksåtgärder, byggande och muddringar.
Skogsarealen som passar för den hotade flygekorren har minskat nationellt och stammen uppskattas ytterligare minska i framtiden. Även åkergrodan hotas av att lämpliga livsmiljöer för arten försvinner, trots att arten har klassificerats som livskraftig i Finland. Det finns rikligt med lämpliga livsmiljöer för arterna och arternas förekomst i projekt- och åtgärdsområdena bör säkerställas med tillräckliga utredningar, eftersom arternas föröknings- och rastplatser inte får förstöras.
Mer information:
Hur främjas den naturliga mångfalden i NTM-centralen i Södra Österbottens område?
I NTM-centralen i Södra Österbottens område främjas den naturliga mångfalden bland annat med hjälp av HELNI-livsmiljöprogrammet och METSO-programmet. Skyddsprogrammen som har godkänts av statsrådet och Natura 2000-nätverket har i regel verkställts.
I Helmi-programmet sköts, restaureras och återställs hotade naturtyper och arternas livsmiljöer och myrmarker enligt förslaget till komplettering av myrskyddet och andra värdefulla myrar skyddas. Åtgärderna riktas till vårdbiotoper, fågelvatten, småvatten, skogar och myrmarker.
Via METSO-programmet tryggas skogarnas mångfald genom att skydda naturvärdena i mångsidiga skogar på basis av frivillighet mot ersättning.