Den finländska livsmedelsproducenten jobbar mitt i en ständig förändring

”Den finländska livsmedelsdebatten är ganska högtravande och den förs långt ifrån praxis i primärproduktionen”, säger Tuomas Mattila, jordbrukare och forskare på Finlands miljöcentral. Till livsmedelsproducenternas akuta utmaningar hör de perioder med torka, värmeböljor och skyfall som klimatförändringen för med sig.

Redan under de närmaste årtiondena behöver vi en livsmedelsproduktion som är anpassad till klimatförändringen och dessutom kan ger mat åt fler människor, klarar sig med en mindre mängd icke-förnybara naturresurser och fungerar som en kolsänka. Finlands styrka är de välutbildade jordbrukarna och den jämna samhällsstrukturen.

Vilken slags omställning står de finländska livsmedelsproducenterna inför?

De finländska livsmedelsproducenterna har alltid levt med en ständigt omställning. De har ställts inför en utveckling av odlingsmetoderna, den gröna revolutionen, specialisering och en förändring av samhället.

Den aktuella förändringen är ett slags fortsättning på detta. Den här gången står jordbrukarna inför kraftigt stigande produktionsinsatspriser och ett allt striktare behov av miljöskydd. De växlande extrema väderfenomenen som följer av klimatförändringen underlättar inte anpassningen. För tillfället avslutar omkring fyra gårdar per dag sin verksamhet, vilket för sin del beskriver skalan på förändringen.

När vi går in på 2050-talet behöver vi en livsmedelsproduktion som kan ge mat åt fler människor, anpassa sig till periodisk torka och skyfall samt klara sig med en avsevärt mindre mängd icke-förnybara naturresurser. Dessutom måste jordbruket fungera som en kolsänka för att hejdandet av klimatförändringen ska lyckas i större skala.

Förändringen under de närmaste årtiondena är stor, kanske till och med större än de stora förändringar som skett under tidigare årtionden. Till all lycka har största delen av de nödvändiga metoderna redan utvecklats och tagits i bruk någonstans i världen, men det blir väldigt utmanande att tillämpa dem i våra föränderliga förhållanden.

Vilken slags beredskap har livsmedelsproducenterna?

De finländska livsmedelsproducenterna besitter många unika styrkor. I Finland har vi mycket välutbildade jordbrukare och ett väldigt jämn samhällsstruktur. Även om antalet jordbrukare är litet, har nästan alla någon jordbrukare i släkten. Eftersom arbete i bisyssla dessutom är så vanligt blir det lättare att bilda nätverk och bland jordbrukarna finns kanske fler doktorer och professorer inom andra områden än i något annat land.

Bland jordbrukarna pågår en generationsväxling. Drygt 18 procent av jordbrukarna år 2020 var över 65 medan endast 15 procent var under 40. Inom tio år kommer en stor mängd nya människor in i branschen, med utmärkta färdigheter att söka information utomlands och utveckla verksamheten långsiktigt.

Även om 2050-talet känns avlägset idag, kommer perioden att utgöra toppen på karriären för en 20–30-årig jordbrukare som börjar nu. Det finns både ett stort behov och en stark förmåga att styra produktionen i en riktning som fortfarande är meningsfull i mitten av århundradet.

En styrka utomlands som jag gärna skulle vilja importera till Finland är det intensivare samarbetet mellan forskning, rådgivning och jordbrukare. Till exempel i USA och i Irland har denna kedja förstärkts till en extension-verksamhet (”implementering av forskning”), där universiteten och jordbrukarna bedriver forskning och utvecklingsarbete tillsammans och rådgivningen fungerar som en nödvändig tolk mellan dessa.

Vilken slags förändring har du själv upplevt som jordbrukare?

Under min barndom på 1980-talet pågick den finländska spannmålsodlingens guldålder. Jordbrukets lönsamhet var hög, man utvecklade odlingen och testade nya arter och odlingsmetoder. I bakgrunden fanns den stora omställningen från en kombinerad husdjurs- och växtproduktion till specialisering och effektivisering.

Under 1990-talet förändrades situationen i och med EU-medlemskapet och jordbruksstöden blev ett viktigt samtalsämne. Många upplevde byråkratin som tung och bytte bransch.  Jag tog över ansvaret för att driva vårt gårdsbruk i mitten av 2000-talet och fäste då uppärksamhet vid hur den ensidiga spannmålsodlingen hade påverkat åkrarnas struktur.

Jag övergick till ekologisk odling dels för att inkludera vall i odlingsrotationen och dels för att pröva på nya odlingsmetoder. På den tiden pågick en utvecklingsboom inom ekologisk odling. Min ekologiska odling gick ändå inte riktigt enligt läroböckerna och jag tvingades lära mig vilken betydelse jordmånens skick har för en lyckad odling. På den vägen är vi fortfarande: varje år försöker vi utveckla gården och odlingsmetoderna.

Den extrema torkan och värmeböljorna under de senaste åren har inneburit större utmaningar i omställningen. Växter som sås på våren är känsliga för torka och temperaturstress i ett visst utvecklingsskede, så nu behöver vi hitta sätt att kringgå problemen med värmebölja.

Vad tänker du om den finländska livsmedelsdebatten?

Den finländska livsmedelsdebatten är ganska högtravande och den förs långt ifrån praxis i primärproduktionen. Å andra sidan är debatten uppdelad och segregerad.

På konsumentsidan funderar man till exempel på den markareal som upptas av köttproduktion utan att tänka på vad arealen skulle användas till om man inte odlade foder där. På producentsidan funderar man på hur man kan exportera kött från Finland till andra länder då den inhemska konsumtionen minskar.

Inom jordbrukspolitiken funderar man på hurdana stöd som krävs för att hålla den nuvarande produktionen på en lönsam nivå i en föränderlig verksamhetsmiljö. Och vi som jobbar med forskning funderar på vad som behöver förändras för att odlingen ska lyckas också i en annorlunda värld.

Jag saknar en helhetsbild och en vision. Det finns svåra frågor som kräver ett svar: Hur många miljoner människor ska det finländska jordbruket föda år 2050? Hur mycket utländska produktionsinsatser ska användas och varifrån kommer de? Eftersträvar vi ett tillräckligt näringsintag eller överproduktion? Vad gör vi med överproduktionen?

En annan sak som jag önskar skulle ingå i den finländska livsmedelsdebatten är uppskattning för finländska råvaror. Vi har unika råvaror i värlsklass, såsom blåbär, havre, råg, insjöfisk och till exempel kummin, som trivs med långa dagar.

Dessutom har vi en lång tradition av att använda spannmål och baljväxter som livsmedel. Om man bättre kunde utnyttja den här traditionen, skulle stärkandet av hållbarheten i livsmedelssystemet inte innebära en ny, lösryckt uppgift utan att man bevarar och omformar gammal kunskap för framtiden.

Anser du att det finns en motsättning mellan städerna och landsbygden i Finland?

Om ja, vad kan man göra för att minska motsättningen och varför är det viktigt?

Det finns nog en slags motsättning som skapas och upprätthålls av olika intresseorganisationer. Den är kanske ändå inte så stor som man tror. Finland är ändå ett väldigt urbaniserat land, där omkring 80 procent av invånarna bor i stadslika miljöer. Samtidigt finns det skog och fält överallt. 

Motsättningarna kan minskas genom att man ökar växelverkan. Olika former av livsmedelsmedborgarskap är ett sätt, till exempel deltagande i livsmedelskedjan, REKO-ringar och matlagning. Ett annat sätt som blir allt vanligare är informationshantering i anslutning till jordbruket. Data om odling via satelliter och arbetsmaskiner kan göra jordbruket mer synligt i städerna och samtidigt kan en noggrannare analys av data utveckla jordbruket på oväntade sätt.

Till exempel det öppna Sentinel-2-satellitmaterialet och dess gränssnitt har utvecklats i städerna, men de står kanske för den största förändringen inom jordbruket under de senaste årtiondena. Jordbruket och livsmedelssystemet behöver många andra människor förutom jordbrukarna.