Natura 2000-områdena tryggar den biologiska mångfalden i Europa

I området som hör till NTM-centralen i Egentliga Finland och Satakunta finns 181 Natura-objekt. Deras totala yta är knappt 330 000 hektar, varav cirka 188 000 hektar är vattendrag. Tjugoen av dessa objekt ligger delvis i andra NTM-centralers områden.  

Områden i som ligger i områden för flera NTM-centraler 

• Haapakeidas, forsarna i Karvianjoki, Bäckdalarna i Karvia, Lauhanvuori, Kauhaneva (två objekt) (delvis i Södra Österbotten) 
• Häädetkeidas, Horjunkeidas, Hämeenkangas, bergområden vid Lavijärvi och Palojärvi, Puurijärvi-Isosuo (två objekt), Isosuo i Punkalaidun, Telkunsuo (delvis i Birkaland) 
• Eksyssuo, Liesjärvi (delvis i Tavastland) 
• Haukkamäki, Hyyppärä åsområde, Kiskonjoki övre lopp, upprinningsområdet i Kisko å, sjöområdet i Pojo och Kisko (delvis i Nyland)  

Den största delen av markområden som hör till Natura ingår i nationella skyddsprogramområden eller skyddsreserveringar i planer. Så kallade gamla skyddsprogramområden är skyddsområden för åsar, myrar, fågelvatten, lundar, stränder och gamla skogar. 

Syftet med Natura 2000-nätverket är att bevara den biologiska mångfalden. Detta hindrar i princip inte mänsklig verksamhet i dessa områden, men användningen av området ska vara förenlig med områdets skyddsmål. Natura 2000-områden skiljer sig från varandra bland annat i fråga om naturvärden och skyddsmål. I de flesta Natura-områden förutsätter bevarandet av naturvärden åtminstone delvis att naturskyddsområden upprättas och att fridlysningsbestämmelser som tryggar skyddsvärden tas fram. I en del områden kan naturvärden säkerställas till exempel genom planläggning eller annan planering som styr användningen. Vid behov upprättas för Natura-områden en skötsel- och nyttjandeplan, där målet bland annat är att samordna olika användningsformer och -tryck som gäller området.  

Bild

Särdrag för Natura 2000-områdena i Egentliga Finland och Satakunta  

Natura 2000-områdena som hör till NTM-centralen i Egentliga Finland omfattar mycket mångsidiga och artrika biotoper. Den bördiga kustlinjen innehåller både lundar och fågelvatten. Skärgårdshavet och Bottenhavet är unika natur- och landskapsenheter även globalt, både när det gäller vattenmiljön och öar och kuster. Inlandet kännetecknas av åsskogarna i Salpausselkä och andra åsar med sina källor samt dalsänkorna med åar i de öppna åkermarklandskapen. Viktiga åsområden är Hämeenkangas, Hyyppärä åsområde och Säkylänharju. Särskilt värdefulla är också områdets vårdbiotoper och solexponerade områden där en nationellt betydande del av Finlands hotade arter förekommer. Rekijoki ådal är en exceptionellt stor och i fråga om markanvändning homogen helhet med traditionell landskap och där även mnemosynefjärilen förekommer. På Jungfruskär i Skärgårdshavet finns de finaste och mest vidsträckta lövängarna i Sydvästra Finland. I norra Satakunta finns rikligt med myrar, mer vildmarksliknande områden samt åsbildningar. Haapakeidas, som ligger på gränsen mellan Satakunta och Södra Österbotten, är Satakuntas viktigaste skyddsområde för myrnaturen. 

Bland de biotoper som förekommer i Natura-området i Skärgårdshavet utgör sandbankar den största ytan, men även skären och öarna i yttre skärgården samt sandbankarna under vattnet är betydande och typiska miljöer för området. Förutom blåstång kännetecknas sandbankarna av rikliga och artrika rödalgväxtligheter och täta blåmusselsamhällen. Skärgårdshavets sandbottnar hör till de få områden i Finland där man påträffar bandtång. Särdrag för naturen i Bottenhavet är en nord-sydlig ändring samt skärgårdslandskapet som har utformats av de karga förhållandena i den yttre skärgården, landhöjning, primärsuccession och markanvändning. Nära kusten finns på många ställen representativa grunda vikar och flador där det som växer riklig och välmående växtlighet som hör till mjuka bottnar, såsom sträfseängar.  

Bild

Bredviksfjärdens norra strand och Ytterö våtmarksområde är det viktigaste samlingsområdet för våtmarksfåglarna i södra Finland under ruggningen samt ett viloområde under fågelflyttningar. Ytterö sandstränder är de längsta i Norden och dynområdet på stranden är värdefullt på grund av sin omfattning. Även på öarna Jurmo och Örö med sina åsbildningar finns sandstränder som har bevarats i naturtillstånd, sanddyner, solexponerade moar och strandängar. Lundarna i Runsala är Finlands mest omfattande och naturskyddsmässigt mest värdefulla enhetliga ekskogsområde, där det särskilt inom artgrupperna för svamp och skalbaggar finns flera sällsynta och hotade arter. Med undantag för Kumo älv är älvarna små eller medelstora, men de utgör en central del av landskapet och naturen och är på många sätt viktiga för människan. Ängen i Fleiviikki i Kumo älvs delta är en av de mest representativa strandängarna i södra Finland. Antalet sjöar i regionen är lägre än genomsnittet för resten av landet. Den största sjön är Pyhäjärvi i Säkylä som sträcker sig till både Satakunta och Egentliga Finland.