Kotkanneva och skogarna i Pikku-Koppelo

Kod FI1000034
Kommun Halsua, Karleby
Areal 3305 ha
Områdestyp SAC
Området på kartan Finlands miljöcentrals karttjänst

Områdesbeskrivning

Kotkanneva är en av de största myrarna i aapamyrzonen i Österbotten. Området är värdefullt med tanke på såväl bestånden av myrväxter som de utrotningshotade eller fåtaliga däggdjurs- och fågelarterna. Myrområdet har dessutom karaktär av vildmark, eftersom det ligger mitt i vidsträckta obebodda områden.´Endast nätet av skogsvägar splittrar området.

Jordgrunden består till största delen av myr. Det enhetliga området av öppna myrar bryts endast avmoränholmarna som här och där höjer sig ur myren samt av de små dammarna och gungflyet. Moränmaterialet är i regel sandig eller stenig morän. Moränkullarna i Kotkanneva uppvisar en svag inriktning från nordväst till sydöst.

I området vid Kotkanneva förekommer kvarts- och granodioritisk samt dioritisk djupbergart. Kotkannevaregionen ligger vid en vattendelare mellan vattenområdet vid Halsuanjoki och Perho å samt de vattenmassor som rinner mot nordost mot vattenområdet vid Lestijoki. Koppelo-oja i öster samlar vatten som avrunnit från Kuirinneva och Kotkanneva samt en del av Metsolamminneva. Korpioja i sydväst samlar vatten från de västra delarna av Metsolamminneva och för dem vidare mot den konstgjorda sjön Venetjoki. Från Kotkanlampiområdet vid Kotkanneva sluttar marken dessutom västerut mot Venetjoki utan att det finns någon tydlig utloppsfåra.

Alla dammar är karga och har på grund av humushalten mörkt vatten. Området inkluderar aapamyrområden, men även synnerligen omfattande högmossedelar. Området kan således beskrivas som ett blandkomplex bestående av aapamyr- och högmossedelar. Största delen av området består av ombrotrof och oligotrof myr. Mesotrof växtlighet påträffas endast i den norra änden av Kuirinneva och omkring Repalejärvet. I närheten av Repalejärvet finns det även några mesoeutrofa områden.

I de ombrotrofa områdena är artbeståndet knappt och ensidigt. Mosstäcket består nästan uteslutande av rostvitmossa och i fältskiktet dominerar ris, framför allt kråkbär. Även blomris, finnmyrten och odon är tämligen vanliga.

I delarna med medelmåttig näringshalt är vanliga arter blåtåtel, kråkklöver, mossrot, blodrot och kärrviol. Den mest artrika växtligheten finns i de mesoeutrofa delarna av Repalejärvet, där man kan påträffa bl.a. flera krävande halvgräs, vass vid gungflynas kanter och enar på strängarna runt gölarnas kanter. Regionalt utrotningshotade växtarter som påträffats i området är kärrull, dytåg, brunag, lockvitmossa, vitstarr, hirsstarr, kung karls spira, ängsnycklar och dvärglummer.

Fågelbeståndet i skyddsområdet vid Kotkanneva representerar på ett tämligen mångsidigt sätt en typisk fauna för den österbottniska aapamyrzonen. I artbeståndet ingår såväl nordliga och sydliga som östliga arter. De viktigaste faktorerna som påverkar fågelbeståndets täthet och mångsidighet på myren anses vara myrens areal och i synnerhet myrens skiktstruktur. Det är sällsynt att gungflyområden med få träd har ett mångsidigt fågelbestånd.

Utrotningshotade arter som påträffats vid Kotkanneva är åtminstone lärkfalk och tornfalk. Andra rovfåglar som häckar i området är blå kärrhök, sparvhök och jorduggla. Dessutom inkluderar artbeståndet bl.a. dvärgbeckasin, myrsnäppa, sädgås och svan.

Däggdjur som påträffas i området är exempelvis björn, vildren och utter.

Hela Kotkanneva skyddsområde med sina omgivande myr- och momarksområden utgör en värdefull, vildmarksliknande landskapshelhet.

Skogarna vid Pikku-Koppelo består av två separata blandskogslandskap på frisk mo i anslutning till Kotkanneva. Skogarna i den södra delen är skogar i pionjärfasen i något som liknar ett naturligt tillstånd. En del av lövträden har redan dött eller är döende. I området finns det stående murkna träd samt en liten mängd lågor. Området längre norrut består av björkdominerad blandskog där det här och där finns stora aspar och granar.

Inom avgränsningen förekommer många naturtyper och i synnerhet aapamyrarna är omfattande och i naturligt tillstånd. Det finns rikligt med fåglar i området samt regionalt utrotningshotade växter. Skyddsområdet är tillsammans med de omgivande momarkerna och högmossarna ett landskapsmässigt mycket värdefullt objekt tack vare sin omfattande och representativa myrväxtlighet i naturligt tillstånd samt sina utrotningshotade eller fåtaliga däggdjurs- och fågelarter. Områdets värde ökar också av den kraftiga vildmarksprägeln.

3.3 Övriga viktiga arter: Växtarterna som nämns i avsnittet är alla regionalt utrotningshotade. Av dessa är kärrull, dytåg, brunag och lockvitmossa regionalt sårbara. De övriga arterna är nära hotade. Den mest betydande markanvändningsformen som förändrat det naturliga tillståndet är skogsskötseln. I skogarna kan man nästan överallt se spår av avverkning. Skogsvägar har byggts på de moar som omger skyddsområdet. Vägarna har också ökat rekreationsanvändningen av området.

Skyddsmål

Alla naturtyper och arter som nämns i tabellerna 3.1 och 3.2 på informationsblanketten (med undantag av naturtyper som vad gäller representativitet har klassificerats i klass D och arter som vad gäller populationens betydelse har klassificerats i klass D) omfattas av skyddsgrunderna för området. Skyddsmålet för alla dessa naturtyper och arter är att åtminstone bevara områdets betydelse som en del av ett nätverk.

Dessutom betonas följande mål i skyddet och skötseln av området:

  • tillståndet i området vad gäller naturtyper och arter samt deras livsmiljöer bevaras genom att trygga en utveckling enligt naturens egna processer,
  • tillståndet i området vad gäller naturtyper och arter samt deras livsmiljöer bevaras genom att styra användningen av området,
  • omfattningen av en naturtyp, en arts livsmiljö eller population ökas genom restaurerings- och skötselåtgärder,
  • kvaliteten på en naturtyp eller en arts livsmiljö eller artpopulationens livskraftighet förbättras genom restaurerings- och skötselåtgärder

Precisering av skyddsläget och metoder för verkställande

Kotkanneva ingår i det riksomfattande programmet för myrskydd. Området fredades som naturskyddsområde år 1987 efter ett beslut av länsstyrelsen i Vasa. Enligt statsrådets principbeslut ska skogarna i Pikku-Koppelo göras till ett skyddsområde för gamla skogar enligt naturvårdslagen. Mellan områdena i skyddsprogrammet har delar som torkar ut myrområdena lagts till. Genom utvidgningen har objektet förenats till en omfattande skyddsområdeshelhet. Skyddet av objektet genomförs med stöd av naturvårdslagen.

Naturtyper som utgör grund för skydd av området

Namn

Areal, ha

Naturliga dystrofa sjöar och småvatten 6,75
Aktiva högmossar 1395
Öppna svagt välvda mosssar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn 3,6
Rikkärr 3
Aapamyrar 1336
Västlig taiga 24
Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ 0,5
Skogbevuxen myr 530

Arter som utgör grund för skydd av området

Namn

Vetenskapligt namn

utter Lutra lutra
skogsvildren Rangifer tarandus fennicus

 

Publicerad 25.9.2019 kl. 13.39, uppdaterad 25.9.2019 kl. 13.39

Ämne: