Ändringar i jordbruket och minskningen av vårdbiotoper

Vårdbiotoperna i Finland har minskat redan från och med 1880-talet, men minskningen blev allt kraftigare efter krigen. Från 1960-talet till idag har över 90 % av vårdbiotoperna gått förlorade.

Häntälä dälder finns i Rekijokidalen i Somero. Betet i området återupptogs då skogsplantering på de leriga sluttningarna i tiderna inte lyckades. Tack vare betet har den hotade mnemosynefjärilens (Parnassius mnemosyne) bestånd ökat
Häntälä dälder finns i Rekijokidalen i Somero. Betet i området återupptogs då skogsplantering på de leriga sluttningarna i tiderna inte lyckades. Tack vare betet har den hotade mnemosynefjärilens (Parnassius mnemosyne) bestånd ökat. © Bild: Tapio Heikkilä.

Effektiviseringen av odlingen gav ingen nåd åt ängarna

Ängarnas nedgång började på 1880-talet, då jordbruksförvaltningen blev starkare, utbildning i effektivisering av odlingen blev vanligare, och ängar i allt högre grad röjdes till åkermark. Då fanns uppskattningsvis c. 1,6 miljoner hektar ängsmark. Ytan minskade med över hälften under åren 1880-1920, samtidigt som åkerarealen mer än fördubblades. Särskilt friska ängar minskade kraftigt redan på 1880-talet på grund av åkerröjning, och minskningen har fortsatt under hela 1900-talet. Minskningen av torrängar torde ha varit långsammare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Torrängarna är karga och har därför i mindre grad röjts till åkrar, men däremot har de minskat senare på grund av skogsplantering. Tillbakagången av strandängar vid sötvatten har antagligen börjat redan tidigt.

Minskningen av vårdbiotoper fortsatte under hela första halvan av 1900-talet och blev ännu kraftigare efter 1950-talet. Då ökade användningen av kostgödsel betydligt, jordbruket blev maskinellt, och ängar röjdes till åkrar för odling av både säd och vall. Finland var ändå ännu i slutet av 1960-talet dominerat av småbruk, och ängar och naturbetesmarker var ännu vanliga.

Äng vs. fält
© Suoninen 1974

Jordbrukspolitikens stora påverkan

Från och med 1960-talet fordrade jordbrukspolitiken större gårdsenheter och ny teknologi, vilket påskyndade minskningen av småbruk. När mjölkningsmaskiner togs i bruk, ville man ha boskapen nära gårdarna och endast unga djur stannade på betesmarkerna längre borta. När vallodling blev vanligare togs slåtterängarna så småningom ur bruk, eller ändrades till betesmark. Många ängar röjdes också till åkrar eller planterades med skog. En stor del lämnades också outnyttjade och växte igen. Vårdbiotoperna blev allt färre också i samband med avfolkningen av landsbygden och flyttrörelsen till södra Finlands städer och till Sverige på 1960- och 1970-talen. Samtidigt specialiserade sig gårdarna och blev större, och boskapsgårdarna blev färre. Den traditionella användningen av vårdbiotoper fortsatte längst i avlägsna trakter.

Kor betar på vårdbiotop på Ollila gård i Koli i Lieksa
Kor betar på vårdbiotop på Ollila gård i Koli i Lieksa. © Bild: Kaisa Raatikainen.

Den största orsaken till att skogbetena har minskat är att skogar som utnyttjats i både jordbruket och skogsbruket överfördes till att endast utnyttjas i skogsbruk. Betande boskap har ansetts minska skogens produktion. Redan från början av 1900-talet har skogsvårdsrådgivningen kraftigt betonat hur skadligt skogsbete är för träproduktionen. Trots minskningen var skogsbete vanligt ända till 1950–1960-talen. Ännu år 1965 statistikfördes c. 1,36 miljoner hektar skogsbeten, men de minskade mycket snabbt på 1960–1970-talen.

Fritidsbostäder – ett modernt hot för vackra landskap

Från 1960-talet till nutiden har vårdbiotoperna minskat i första hand p.g.a. byggande (vägar, bostäder, produktionsbyggnader, vattenbyggande). Exempelvis byggandet av fritidsbostäder, som i Finland ökade kraftigt från och med 1970-talet, har förstört i synnerhet torrängar och hällmarkstorrängar. Muddring i samband med strandbyggen har försämrat i synnerhet strandängar på landhöjningskusten. Vattenbyggande har i sin tur förstört strand- och alluvialängar.

Källor:

Soininen, A. 1974. Vanha maataloutemme. Maatalous ja maatalousväestö Suomessa perinnäisen maatalouden loppukaudella 1720-luvulta 1870-luvulle. Suomen maataloustieteellinen seura, Helsinki. Maataloustieteellinen aikakauskirja 46. 459 s.

Publicerad 26.8.2019 kl. 15.21, uppdaterad 26.8.2019 kl. 15.27