Utsläppen från bruket av kemikalier kommer ut på olika sätt i miljön beroende på kemikaliernas egenskaper, vad de används till och på vilket sätt de används. Det är miljöförvaltningens ansvar att övervaka, uppfölja och bedöma hur ekosystemet utsätts för kemikalier och tungmetaller. För människan ska särskild uppmärksamhet fästas vid stadsmiljön, arbetsmiljöerna och hushållen.
Metoder för att minska kemikalieriskerna
Man strävar efter att kontrollera risker som orsakas av kemikalier med lagstiftning, med ekonomiska och för verksamhetsutövaren frivilliga metoder. Lagstiftningen påverkas av nationella målsättningar och EU-lagstiftningen samt av ett antal internationella avtal som Finland har förbundit sig till och som strävar efter att minska riskerna med kemikalier.
Genom att välja rätt kemikalier kan man effektivt minska på miljöskadorna. Enligt skyldigheten att välja som finns i kemikalielagen måste den som använder kemikalierna bedöma om det är möjligt att ersätta de skadliga kemikalierna med andra kemikalier eller metoder.
För verksamhetsutövare finns skilda regler. Den som överlåter eller tillverkar kemikalier som är skadliga för miljön måste märka sin produkt på korrekt sätt. Märkningsplikten gäller från och med 2002 både för rena ämnen och för blandningar.
Det nationella kemikalieprogrammet
I det nationella programmet för farliga kemikalier har man bedömt de skador kemikalierna kan orsaka för den enskilda konsumenten, folkhälsan, arbetstagarnas hälsa och miljön. Målet med programmet är att kemikalierna inte ska orsaka betydande hälso- och miljöskador 2020. Programmet uppmärksammar kemikaliernas hela livscykel och där föreslår man åtgärder för riskhantering särskilt för sådana sektorer i samhället som hittills inte fått mycket uppmärksamhet.
Man känner dåligt till halterna i miljön
I Finland vet man rätt lite om kemikaliehalterna i miljön utom då det gäller de så kallade klassiska miljögifterna (DDT, dioksiner och furan, PCB-föreningar) och tungmetaller. Många ämnen kommer ut i miljön från produkter som används i privathushållen och vars sammansättningar ofta är dåligt kända.
I någon mån rinner skadliga ämnen ut i vattnet med det renade avloppsvattnet, eftersom avloppsreningsverken främst är konstruerade för att avlägsna näringsämnen och sediment, inte kemikalier. De kommunala avloppsreningsverken mäter främst variabler i anslutning till övergödning och tungmetallhalter i slammet ur det renade avloppsvattnet. Från privathushållen och från företagen i huvudstadsregionen som leder sitt avloppsvatten till det kommunala avloppet kommer ändå stora mängder olika kemikalier ut i det kommunala avloppet.
Information där miljöbelastningen grundar sig på mätningar av halterna finns om endast få ämnen. Även om dem finns det information endast från de största punktkällorna för utsläpp, såsom från industrianläggningar. Trots det vet man oftast inte ens när det gäller industrianläggningarna vilka kemikalier anläggningens utsläpp innehåller i sin helhet. En del av belastningen mäts inte ens på grund av låga halter.
Uppföljning av skadliga ämnen är nödvändig
EU-regelverk och internationella avtal förutsätter att Finland uppföljer halter av skadliga ämnen i miljön i betydligt större utsträckning än nu. Kemikalier som hittills endast utretts genom kartläggning och som ska uppföljas är flera ytbehandlings- och flamskyddsmedel, organiska tennföreningar och växtskyddsmedel från jordbruket. Till följande bedöms uppföljningsbehovet av bland annat läkemedel.
För närvarande uppskattas punktbelastningen och den diffusa belastningen för vissa kemikalier främst kalkylmässigt. Som stöd för den information som olika modeller ger behövs mätningar med information om halterna i miljön.