Fastställande och bedömning av risk

Behovet av att bedöma graden av förorening i marken bestäms av objektets verksamhetshistoria och av de observationer som gjorts i området. Ifall en förorening enligt de här uppgifterna är möjlig ska förekomsten av skadeämnen utredas genom markundersökningar och andra undersökningar.

definitioner

Hälsorisk

Med hälsorisk avses sådana eventuella skador som åsamkas människans hälsa och som kan vara orsakade av exponering för skadliga ämnen. Sanitära olägenheter kan vara av många olika slag och ta sig uttryck på olika sätt, exempelvis som eksem eller cancer. Bedömningen kräver en uppskattning av exponeringens mängd och varaktighet samt uppgifter om de skadliga ämnenas verkningar.

Miljörisker

Med miljörisker avses de skadliga verkningar som skadliga ämnen i marken kan ha på organismerna i verkningsområdet. Verkningarna kan ta sig uttryck på olika nivåer, såsom i en försämring av grundvattnets eller inomhusluftens kvalitet eller en försämring av mikrobaktiviteten i marken, störningar i vissa arters fortplantning eller en minskning av antalet arter.

Förordningen och anvisningen om bedömning

I bedömningen av graden av förorening i marken och av behovet av sanering ska statsrådets förordning 214/2007 ("PIMA-förordningen") iakttas. Enligt förordningen ska bedömningen av föroreningsgraden och saneringsbehovet grunda sig på en objektvis bedömning av de eventuella risker eller olägenheter som skadliga ämnen i marken orsakar hälsan och miljön, en så kallad riskbedömning. I bilagan till förordningen presenteras tröskel- och riktvärden för halten av de 52 allmännaste skadliga ämnen som förorenar marken. Dessa värden används som hjälp vid bedömningen.

Utöver förordningen har miljöministeriet gett en anvisning om bedömningen av markens föroreningsgrad och av saneringsbehovet (Pilaantuneen maa-alueen riskinarviointi ja kestävä riskinhallinta, Miljöförvaltningens anvisningar 6/2014). Anvisningen preciserar de allmänna principerna i förordningen, styr bedömningen och erbjuder bakgrundsinformation som stöd för beslutsfattandet. Den ersätter den tidigare anvisningen (Miljöförvaltningens anvisningar 2/2007).

Behovet av riskbedömning

Behovet av en bedömning säkerställs genom att man jämför de uppmätta halterna av skadliga ämnen i marken med tröskelvärdena i PIMA-förordningen och bakgrundshalterna i området samt vid behov med andra jämförelsevärden, såsom de kvalitetskrav och -mål som satts för miljön och hälsan. Ifall tröskelvärdena, bakgrundshalterna och de övriga jämförelsevärdena överskrids ska föroreningsgraden och saneringsbehovet i området utredas.

Behovet av bedömning gäller inte objekt där tröskelvärdet överskrids på grund av naturligt höga halter av ämnen som förekommer i marken, såsom metaller.

En bedömning blir i allmänhet aktuell när

man observerar höjda halter av skadliga ämnen i miljön
man observerar eventuella verkningar av skadliga ämnen i miljön
en verksamhet i området som kan ha förorenat miljön upphör
markanvändningen i området förändras
ett område som misstänks vara förorenat är föremål för företags- och fastighetsköp

Även om man hittar skadliga ämnen i marken finns här inte nödvändigtvis behov av sanering.

Riskbedömning

Mål för riskbedömningen

Syftet är att utreda de väsentliga skadliga ämnena och deras källor med avseende på olägenheter och risker samt eventuella spridningsvägar och exponeringssituationer. Bedömningssättet och metoderna för att bestämma dessa väljs från fall till fall. I praktiken utgörs grunden för bedömningen av mätningar av halterna, undersökningar av andra skadliga ämnen och objekt samt av en jämförelse av resultaten av beräkningar gjorda på basis av dessa med markens riktvärden och andra jämförelsevärden.

Uppkomsten av en miljö- och hälsorisk påverkas av bland annat

de skadliga ämnena och deras mängder, halter och egenskaper
mark- och grundvattenförhållandena
den nuvarande och den planerade användningen av området och dess miljö samt av grundvattnet
den kort- och långvariga exponeringen för skadliga ämnen

Riskbedömning i praktiken

Enklast kan bedömningen göras genom att man direkt jämför de halter som uppmätts i området med de fastställda riktvärdena i PIMA-förordningen. Då måste man försäkra sig om att riktvärdena kan tillämpas i objektet och att mätresultaten i området representerar tillståndet i området Som jämförelsevärde för föroreningsgraden används det lägre riktvärdet i bostads- och rekreationsområden och det övre i industri-, lager- och trafikområden eller motsvarande områden.

Marken anses vara förorenad och oftast i behov av sanering när riktvärdena enligt markanvändningen överskrids, ifall man inte på basis av en noggrannare bedömning kan visa att riskerna är acceptabla trots de höjda halterna. Man kan ibland konstatera att det är nödvändigt att sanera mark också när riktvärdena underskrids, exempelvis på grund av en eventuell risk för att grundvattnet förorenas.

Om man i bedömningen kan konstatera att alla väsentliga olägenheter och risker är obetydligt små, alltså acceptabla, är marken och grundvattnet i området inte förorenade, och det finns inget behov av sanering. Beroende på markanvändningen och halterna av skadliga ämnen kan det i ett sådant objekt ändå finnas begränsningar ifråga om marksubstansen eller markanvändningen.

Markundersökningarna och bedömningarna av markförorening och saneringsbehov görs av expertinstanser, vanligen av konsultföretag. Närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen) kontrollerar bedömningen och beslutar om behoven av och målen för marksaneringen.