Typiska fukt- och mögelskador i småhus byggda på 1960-talet och tidigare

Ett gammalt hus

I gamla hus byggda på 1800-talet och i början av 1900-talet är det vanligt med skador förorsakade av markfukt i grunden och källarutrymmena. Konstruktionsmässiga orsaker till överflödig fukt är avsaknaden av dränering, att vatten rinner in under huset samt bristfällig vattenisolering. Ofta har skador uppstått på grund av ändringar utförda i samband med grundliga renoveringar, när ventileringen och den naturliga torkningen av konstruktionerna har hindrats. Om ventilationen i en trossbotten och s.k. mullbänk täpps till, kan det orsaka fukt- och rötskador i bottenbjälklagets konstruktioner. Även skarvarna mellan stockkonstruktionen och grundmuren av sten samt stockkonstruktionen och ytterväggens konstruktioner är ofta utsatta för fukt, vilket möjliggör rötskador i de underliggande stocklagren.

I gamla hus har sågspån samt lager av torv och mossa använts som värmeisolering. Om dessa material har blivit våta har det kunna leda till mögelskador i isoleringslagren. Isolering som har tryckts ihop under decenniernas lopp har skapat luftfickor i konstruktionerna, via vilka föroreningar lätt kan transporteras till inomhusluften.

I hus från återuppbyggnadsperioden (1940-1950) är problem med ventilationen av ytterväggskonstruktionernas fasadbeklädnad vanliga. En trävägg där likadana konstruktionslager har använts på båda sidorna av stommen (tät brädfodring och tjärpapper eller massapapp) är problematisk i fukttekniskt avseende. Eftersom konstruktionen inte blir glesare mot utsidan, kan fukt kondenseras och förorsaka skador i stommens yttre lager. En fasad som har genomförts utan luftspalt släpper också lätt in det vatten som rinner längs fasaden till konstruktionens inre delar.

I hus från 1940- och 1950-talet kan problem också förorsakas av bristfällig ventilation i vindsbjälklagets konstruktioner. I synnerhet vid snedtak fyller värmeisoleringen ofta hela utrymmet under yttertaket. Om vindsutrymmena längs sidorna och utrymmena under nocken ventileras ordentligt och avsnittet med snedtak är kort, kan en sådan riskkonstruktion förbli oskadd. Vindsutrymmena längs sidorna och ventilationsutrymmena vid nocken har emellertid också ofta byggts för täta. Då kan fukt åtminstone tidvis samlas på de kalla ytorna vid konstruktionens yttre delar, vilket möjliggör mikrobtillväxt. Även det tätare lagret vid klimatskärmens insida, som fungerar som ångspärr, är beklagligt ofta för svagt på grund av de använda materialens egenskaper och installationens dåliga kvalitet. På grund av egenskaper som beror på dåligt skick och ålder är läckage i yttertaket är en vanlig orsak till mikrobskador i vindsbjälklaget.

I hus från återuppbyggnadsperioden och ända fram till 1960-talet har de mest typiska fukt- och mögelskadorna som förorsakar problem med inomhusluften anknytning till fukt som vandrar genom källarens väggkonstruktioner, oventilerade bottenbjälklag med krypgrund och mikrobtillväxt i jordgrunden. Skador uppstår också ofta i vindsbjälklagets konstruktioner som en följd av läckage i yttertaket. En typisk mögelskada finns till exempel i pärtor som har lämnats kvar under ett nytt plåt- eller bitumenfilttak.

De mest typiska mögelskadorna i småhus byggda på 1960-talet är fukt som vandrar upp från marken till de låga grunderna och golvkonstruktionerna. Andra vanliga skador i hus från den här tidsperioden är också fuktskador i ytterväggens och sockelns konstruktioner som förorsakas av den låga grunden. Sådana skador förutsätter nästan alltid omfattande reparationsåtgärder i grundkonstruktionerna.

Publicerad 18-11-2016 kl. 17.06, uppdaterad 18-11-2016 kl. 17.06
Ämne: