Med stöd av 47 § i naturvårdslagen är det förbjudet att förstöra eller försämra förekomstplatser som är viktiga för att en art som kräver särskilt skydd ska kunna fortleva. Förbudet gäller från det att närings-, trafik- och miljöcentralen har fattat beslut om gränserna för den aktuella platsen samt informerat områdets ägare och innehavare om beslutet. Arter som kräver särskilt skydd är sådana som uppenbart hotas av utrotning. En förteckning över dem finns i naturvårdsförordningens bilaga 4.
NTM-centralen kan bevilja tillstånd till avvikelse från förbudet, om en gynnsam nivå på skyddet av den aktuella arten kan bevaras. Är det fråga om en plats där en art som nämns i habitatdirektivets bilaga IV (a) parar sig och rastar, kan dock undantag beviljas bara med stöd av 49 §. I sådana fall är villkoren för undantagen mycket stränga;de definieras i artikel 16 (1) i habitatdirektivet. De arter i direktivbilagan som förekommer i Finland finns uppräknade i bilaga 5 i naturvårdsförordningen.
Om förbudet ger upphov till en betydande olägenhet för ägaren eller innehavaren av en särskild rättighet, har han rätt att av staten få full ersättning för detta. Först måste han i alla fall ansöka om tillstånd att avvika från förbudet (utom om det är självklart att det inte finns några förutsättningar för att tillståndet ska beviljas; i så fall krävs ingen ansökan). Om ansökan har avslagits, kan han med stöd av 53 § i naturvårdslagen ansöka om ersättning.