Berggrunden och jordmånen

Den fasta berggrunden och jordmånen ovanpå den har många ekologiska funktioner. Växters och djurs förekomst och framgång är beroende av markens egenskaper. Jordtäcket fungerar också som grundvattenlager och skyddar grundvattnet mot föroreningar. Berggrunden och jordmånen utgör därtill grunden för många verksamheter och fungerar som ett råmateriallager. Följaktligen belastas de av många olika faktorer.

Berggrunden

	Berggrundens skarpskurna reliefbild och markens jämna former möts i odlingslandskapet. © Jukka Husa, SYKE

Vår berggrund hör till de äldsta på jordklotet. Den har bildats under mycket varierande geologiska förhållanden, huvudsakligen för 1 500–3 000 miljoner år sedan. Finland är beläget på den prekambriska skölden, där den gamla berggrunden har blottats under yngre avlagringar. Vår berggrund består i huvudsak av sura djupbergarter, såsom granit, och är rätt så kompakt och enhetlig med undantag av spricklinjerna och krosszonerna.

Jordmånen

	Grusfält vid havsstrand, Korsholm. © Pekka Sipilä, GTK

Med jordmån avses det lösa jordlager som täcker berggrunden. Jordmånen i Finland består av mineraljordarter, som härstammar från vår bergrund, och av organiska jordarter, som består av rester av växter och andra organismer.

Den vanligaste mineraljordarten hos oss är morän, som täcker ungefär hälften av vår landareal. Dessutom förekommer det grovkorniga jordarter, såsom grus, sand och mo, som bildats då isälvar och vågsvall på stränder sorterat stenmaterial. I havsområden och sjöar längre bort från inlandsisens rand har det avlagrats finkorniga jordarter, mjäla och lera. Torv och gyttja är organiska jordarter.

En lång tid av tjäle, 4–8 månader, är typiskt för jordmånen i vårt land. Då marken är tjälbunden är vattnet i porerna fruset, och till följd av detta sker de kemiska och biologiska reaktionerna i jordmånen mycket långsamt eller inte alls.

Belastning av varierande slag

Jordmånen belastas av ämnen som når marken direkt från punktkällor eller via nedfall från luften. Punktbelastning kan uppstå vid all sådan verksamhet där man behandlar eller lagrar för miljön skadliga ämnen.

Vår jordmån är särskilt känslig för försurning jämfört med Mellaneuropa, och dessutom är förhållandena för nedbrytning av kemikalier i vår jordmån ogynnsamma.

Samhällsbyggande, utnyttjande av naturresurserna i berggrunden och jordmånen samt jordbruket, skogsbruket och rennäringen orsakar förändringar i markens vattenhushållning och jordmånens fysikaliska, kemiska och mikrobiologiska egenskaper.